Helt sjukt

Jag tänkte på hösten när vi var så friska att vi kommer att få oss när våren kommer. Och mycket riktigt, efter en frisk vecka efter båda barnens flunssor, kom spysjukan på besök. Erika började det hela. Hon spydde några gånger på måndag kväll och resten av oss började vänta på det oundvikliga. Under följande natt gick jag ner 2 kg och mer säger jag inte om det. Pojkarna klarade sig som tur lite lättare undan och efter några dagar av illamående, magknip och aptitlöshet är vi alla på väg mot en trevligare vardag. Ett stort tack till svärmor som kom med mat åt oss två gånger. Utan henne hade vi varit i blåsten!

Ian blev minst sagt frustrerad när mamma och pappa var så ultratråkiga att de bara ville ligga hela tiden. Så jag "took one for the team" och gav mig ut med killen och byggde årets första snögubbe. Jag orkade dock inte gå in och jaga hatt och halsduk.

Igår var jag till butiken och det var mitt första äventyr, längre bort än postlådan, på fem dagar. Skönt att veta att det fortfarande finns andra mänskor i världen. Idag firade vi att vi inte längre mår dåligt med en saftig ugnspannkaka.

Framsteg

En liten flicka har blivit lite större. Snart vankas det ettårsdag så det gäller att öva så att man kan visa upp sina nya talanger när det blir kalas. Äntligen har också håret börjat växa lite (fastän det nog inte syns här). Fina festfrisyrer får nog ändå ännu vänta ett tag.

Nya vindar

Den här veckan har fört med sig lite ändringar i min vardag. För det första inledde jag på måndagen en "arkiherkkulakko" (en vardagsgodsaksstrejk, ett monsterord, därför tänker jag köra med det finska som i och för sig innehåller flera k:n än något ord borde få innehålla). Det är inte första gången men jag måste alltid emellanåt köra en avgiftning när det kommer till godsaker. Det känns som vanligt både skönt och tungt, jag har grymt sötsug men jag är hemskt nöjd med att det redan gått 4 1/2 dag utan problem. Den här sortens godisstrejk är ett intressant test för självdisciplinen i och med att det är tillåtet att avvika i situationer som inte klassas som vardag. Idag tänkte jag kanske avvika för första gången då jag får syster på kaffebesök och jag tänkte prova en färdig Chocolate Chip Scone Mix som jag fick i min julsocka.

Den andra förändringen är lite mer betydelsefull. Jag råkade i en diskussion om framtids- och arbetsplaner med vår försäljningschef på Blingo kick offen i helgen. Och efter att ha funderat på erbjudandet jag fick kom vi överens om att jag skulle börja hjälpa till lite här och där med en flexibel arbetstid på ca 10 timmar i veckan. Iik, jobb! Känns lite nervöst men ganska bra att komma åt att göra något lite annorlunda än bara hushåll och barnskötsel då och då. Hur jag skall få tiden att räcka till får vi se, men jag får väl utveckla ett system. 

Undra alltså binte om inläggen kommer lite mer sällan en tid framöver. Min datortid kommer att gå åt till annat. Jag hoppas ändå att inte behöva gallra bort bloggen helt och hållet. Den har blivit ett välbehövt utlopp för alla möjliga tankar och funderingar som snurrar omkring i mitt huvud och ett sätt att dela med mig av min vardag som de här två jag delar den med, inte kommer att minnas när de blir äldre.

Håll tummarna för mig!

Malmö

Nu är jag hemma efter ett veckoslut på vift. Det känns verkligen som att jag varit ute på äventyr. På lördag morgon åkte jag iväg för att hoppa på ett flyg till Köpenhamn. Målet var Blingo kickoff i Malmö.

Jag träffade en ny försäljare på flygfältet och tillsammans navigerade vi oss ganska problemfritt fram till tåget som sedan tog oss över Öresundsbron. Efter att vi installerat oss på vårt rum hann vi bekanta oss med Malmö centrum och dess konditoriutbud.

På kvällen bar det sen av till Blingo Show Room på den trendiga industrikajen och kvällen var fylld med trevliga mänskor, mingel, god mat och fantastiska kläder. Jag försår inte hur jag kan tycka att varje kollektion på riktigt alltid är den absolut finaste hittils. Det fanns så mycket fint och jag blev så ivrig och inspirerad inför den nya säsongen. Varifrån skall jag nu dra några visningar till så att jag får dela med mig av allt detta ljuvliga?

Söndagen var sedan full av skön tillvaro med en lugn och utdragen morgonmålsbuffé. Bacon och ägg, müsli, kaffe och, efter en väldigt underhållande stund i våffelkön, en maffig egenlagad våffla med grädde och sylt. Efter det orkade vi till och med med en shoppingrunda på stan innan vi igen hoppade på tåget och flyget. Till sist hittade jag hem till ett mörkt och tyst hus fyllt med den sovande familj som jag ändå hela detta underbara veckoslut har längtat tillbaka till.

Och jag kunde inte vara stoltare över det gäng som har hållit fortet här hemma medan jag varit ute i världen!

Kouign-Amann

På fredagen bakade jag Kouign-amann [kujnn-jamann]. Det är en bretonsk smörbakelse som jag blev förälskad i för några år sedan när vi semestrade hos min mans småkusin i norra Frankrike. Den finns inte att få här sådär som dess mer världsvana släktingar: croissant, pain au chokolat och pain au raisin.

Efter fyra års fundering bestämde jag mig nu för att ta mig an utmaningen. En smördeg, puff pastry. En jästdeg som skall varvas med smör så att den i ugnen stiger och blir underbart fluffig och frasig. Med karamelliserat socker på. Låter ganska bra, va?

Den här degen har en process med flera faser än jag orkar räkna nu och det går en hel dag åt till att laga den. Man kan naturligtvis göra en massa annat medan man låter degen stå under lagandet så riktigt så vanvettigt är det inte som det kanske låter.

Så här gick det. Jag använde mig av det här receptet. Det är på engelska och har amerikanska mått, vilket förstås inte gör bakandet lättare.

Jag smörade skålen.

Jag ställde degen på sin första jäsning.

Jag lagade ett smörblock och ställde det att kylas i kylskåpet medan degen kyldes i frysen.

Jag kavlade ut degen och lade smöret på. Sedan vek jag in kanterna så att smöret blev inpaketerat.

Jag kavlade ut paketet och vek ihop det som ett brev. Sedan ställde jag degen att kylas ner, först i frysen och sen i kylskåpet. Sedan kavlade jag ut degen och vek ihop den igen. Sedan kavlade jag degen och vek ihop den igen. Sedan skulle den kylas ner igen. Efter det skulle den kavlas igen och så skulle man sätta socker på innan man vek ihop den och kavlade ännu en gång.

 Till slut skar jag ut fyrkanter, strödde socker på och lyfte upp hörnen och ställde in i en muffinsplåt. Såhär ställde jag in dem i kylskåpet övernatten för att gräddas till morgonkaffet. I ugnen skulle de sedan stiga och bli som stora fluffiga muffinsar. Nam.

Resultat: TOTALT MISSLYCKANDE! De steg inte en millimeter. Och fastän de var väldigt goda också i sin tillplattade existens, så var de så maffiga att jag nästan svimmade efter att jag ätit en.

Nåväl. Jag borde väl inte ha väntat mig jag skulle lyckas med detta konstverk genast första gången. Jag tänker dock inte ge upp. Håll koll på nya inlägg med nya försök. Nästa gång tänker jag söka ett recept som baserar sig på en deg som görs med färsk jäst. Den här gjordes med torrjäst och det är bara inte lika bra.

Ambitiös bakning

Idag skall jag försöka baka Kouign-amann. Wish me luck.

Trött

4 timmar, 6 timmar, 5 timmar, 7 timmar. Det här är siffror jag kommer fram till när jag på morgonen försöker räkna ihop hur mycket jag har sovit på natten. Det räcker inte att känna efter om jag är trött eller inte för det är jag nästan alltid. Men när jag kommit fram till hur många timmar sömnsnuttarna under natten blir tillsammans så vet jag hur akut sömnbehov jag har och hur stor chans jag har att klara dagen utan en tupplur.

Problemet (ett av många men det största för mig) med för lite sömn i långa perioder är att jag blir på så dåligt humör. Och när jag är på dåligt humör blir jag så lätt arg. Alldeles för lätt. Och den där känslan när jag har skrikit till åt min lilla allrakäraste Ian för något han i mitt sömndepriverade huvud inte gör rätt eller tillräckligt snabbt, får mig naturligtvis att känna mig alldeles förskräcklig. Och det gör knappast saken bättre. Och följande skrik kommer ännu snabbare. Tills jag känner mig som om det skulle vara bättre för oss alla om jag bara försvann. Men vart skulle jag nu försvinna? Så jag försöker trösta och säga förlåt och kompensera. Men det räcker ju inte.

Kvällsläsning

Jag är så glad för bibban. När jag var yngre tyckte det var jätteviktigt att äga alla böcker jag läste. Och på sätt och vis tycker jag fortfarande att det är något helt speciellt med en ny bok. En som ingen annan har läst och som sedan flyttar in och bo i min bokhylla. Med en massa bokkompisar.

Men i denna ålder av e hit och i dit så är jag glad åt gamla goda biblioteket. Där det finns böcker som sett en hel del. Tummade av en massa små och stora händer. Böcker som legat i en massa soffor. Åkt omkring i många väskor. En sån här hög kom hem med oss idag. På besök.

Stegen

Igår tog Erika sina första steg. Det har vi väntat på. Hon är under elva månader (1 dag under) så jag vet nog att det inte är skyndsamt. Men vi talar alltså om flickan som vände sig när hon var tre månader och fyra dagar. Drog sig upp i krypställning vid fem månader och kom iväg vid ett halvt år. Hon steg upp och stå före hon blev sju månader, började gå med stöd när hon blev åtta månader och stod utan stöd vid nio.

Vad har hon då gjort medan hon har funderat på det här med att börja gå på riktigt? Hon har tagit sig an klättringen. Trappor, korgar, pallar, allt hon lyckas dra sig upp på. Hon har lärt sig att man går ner för trappor med fötterna först. Hon har sin egen stil men den funkar. Och när man tänker efter är det ju väldigt förnuftigt att göra det åt det här hållet. Jag hoppas ju att hon, när hon börjar gå, kommer ihåg att hon skall backa i trapporna. Vi har nämligen ganska mycket trappor här hos oss. Trappor ner till tamburen (två steg) trappor ner till verandan (tre steg) och trappor upp till övre våningen (femton steg).

Hur gick då denna stora händelse till? Jag vet att ni brinner av nyfikenhet. Vi satt i soffan och tittade på film hela familjen, vilket förstås betyder att jag satt på golvet med två barn klättrandes på mig. Men en stund på slutet satt jag i soffan medan Erika stod vi fotpallen och så bara plötsligt släppte hon taget och gick tre steg till mig. Okej, hon släppte taget, lutade sig mot mig och för att inte falla följde fötterna helt enkelt med. Men det räknas. Det sägs ju att konsten att flyga är att falla och missa golvet. Det tycks funka för att lära sig att gå också. Hon gjorde det på nytt när jag satt henne tillbaka på exakt samma ställe igen, men när vi försökte få henne att göra samma sak åt ett annat håll så satt hon sig bara ner och kröp istället. Men steget är taget. Nu är den enda riktningen framåt. Hurra för inlärning!