lördag 29 april 2017

Ro att växa

Vaakakapina på YLEs sidor har deklarerat "Ro att växa" (kasvurauha) för barn. Det betyder att man inte skall försöka påverka barnens livsvanor ur ett utseendeperspektiv. Naturligtvis är det bra att lära barn hälsosamma vanor både beträffande mat och motion, men det skall inte baseras på ett synsätt där man är mera värd om man är smal eller ser ut på ett visst sätt. Det kräver inte bara att man koncentrerar sig på hur man talar till barnen, utan också på hur man talar om sig själv och andra människor.

Om jag klagar på min egen kropp och begränsar mitt eget ätande för att gå ner i vikt, sänder jag en signal åt barnen att det är något fel på mig och hur jag ser ut. Det öppnar upp möjligheten för dem att det kunde vara något fel på dem också och visar att det är något man bör tänka på. Att en viss kroppsform är något att sträva efter. Ofta säger man det skämtsamt och tar det inte själv på så stort allvar, men barnen kan inte alltid avgöra skillnaden. Deras världsbild byggs upp av en miljon små pusselbitar som bildas i alla möjliga ögonblick som vi kanske inte ens märker. Jag vill ge mina barn värdefulla pusselbitar. Bitar som bildar ett pussel fyllt av kärlek och uppskattning och en grundläggande uppfattning om att alla är lika värda.

Enligt mig innebär det inte att man inte kan prata om utseende, eller att utseende inte skulle få spela någon roll. Det innebär att visa att vacker, snygg och fin inte inte är ord som endast passar in på människor som ser ut på ett visst sätt. Att vacker kan betyda många saker och att det inte är det enda som räknas.

Jag brukar själv komma ihåg att tala om att äta mångsidigt och att röra på sig för att må bra, bli stark och ha energi, när jag pratar med barnen. Det fantastiska är att i och med att jag aktivt tänker på att inte tala om mitt eget eller andras utseende ur ett vikt- eller värdesättningsperspektiv, så har jag själv blivit mer godkännande när det kommer till min egen kropp och hur jag ser på mitt eget ätande och andra vanor. Jag fokuserar på de saker jag talar med barnen om. "Rör på dig så blir du stark. Då orkar du med allt du vill göra och mår bra. Ät mångsidigt så får kroppen allt den behöver och ät godsaker om du vill, men inte massor."

Allt det här började jag tänka på när jag gjorde Vaakakapinas test "Tuetko vai vahingoitatko lapsen kehonkuvaa?" (Stöder du eller skadar du barnets kroppsbild?) Det är alltid bra med en liten påminnelse ibland.
                         

tisdag 18 april 2017

Påskgott

Den här påsken var lite annorlunda än vanligt för mig. Jag hade inte egentligen planerat det men började en liten godisstrejk i början av veckan. Jag brukar ibland måsta påminna mig om att jag inte behöver godis hela tiden. Jag glömmer det lätt och tror att jag behöver det hela tiden. Alla dagar. Efter varje måltid. Något smått att ha med till en morgontur. Speciellt till en kvällstur behöver man något. Något till kaffe, något till efterrätt, något till kvällsmål. Egentligen finns det ingen situation som inte blir bättre av lite godis eller annat gott.

Oftast brukar den här påminnelsestrejken vara ganska smärtsam. Det brukar ta ca 2 veckor innan jag vänjer mig vid att vara utan, och då brukar jag inte ha godsaksstopp utan bara godisstopp dvs, efterrätter och bakverk är helt ok bara de inte är direkta godisersättare. Men den här gången har det varit underligt lätt. Jag brukar alltid gå omkring och lida och aktivt låta bli. Jag brukar räkna dagarna tills jag får äta igen (jag brukar bestämma en viss tid som strejken skall pågå) och ibland till och med köpa något i förvar så att jag säkert har det sen när det igen är tillåtet. Lite kontraproduktivt, jag vet.

Så den här påsken har jag inte sugit i mig ett enda påskägg, en enda påskgodis, ingen choklad och inget annat sånt. Däremot har jag njutit extra mycket av en portion memma då och då och sen det allra bästa, hemlagad pasha. Och med hemlagad menar jag lagad hemma hos mig. När jag var liten brukade min farmor Bobe alltid servera sin pasha till påsken, och jag var en stor fan. Men i år plockade jag fram hennes traditionella recept och lagade en stor sats att dela med mig av åt systrar, mamma och mormor. 

Det finns bara ett problem med att laga pasha. Enligt Bobes recept ingår det 8 äggulor i en sats pasha. Och eftersom jag hatar att slänga mat, så började jag fundera på vad jag kunde använda äggvitorna till. Äggvitor betyder maräng och frysen är full med bär från förra sommaren och svaret blev ganska snabbt marängpaj. Sura vinbär kombinerad med smörig deg och fluffig maräng. Tur att tungan inte åkte med. För något gott ville vi ju ha medan vi väntade på pashan att rinna av. Lördagens bridgegäster tackade.




måndag 10 april 2017

Påsk igen!

Jag älskar påsken. Den är en högtid med en massa traditioner och roligheter (ur ett rent icke-religiöst perspektiv) men nästan helt utan stress. Man behöver inte planera så mycket i förväg och man har lite extra ledigt här och där. Inga presenter och inte så mycket man måste hinna med, men istället småroliga saker att göra tillsammans med barnen och en massa gott att äta.

I år har vi hunnit så påskgräs i en fin kruka som jag faktiskt köpte för just det ändamålet på Ikea. Inget mer tallriksgräs. Vi har haft besök av två grupper med påskhäxor på söndagen. Jag hade inte egentligen planerat in någon påskhäxning i år för barnen, men de ville naturligtvis gå när de såg de andra häxorna. Så vi snabbpyntade några kvistar och barnen fick klä upp sig när vi skulle till Moman på den traditionella äggmålningen. Sedan fick de ringa på dörrarna i Momans trappa på vägen upp och dela ut kvistar för belöning.





  


Jag tycker det är lite tråkigt att det inte finns någon ramsa på svenska för påskhäxorna att säga när de ringer på. När jag var liten brukade vi bara säga glad påsk och räcka över kvisten. Sedan blev det lite tyst när den som fick kvisten undrade om det skulle komma något mer. Men belöning fick man ju i allmänhet ändå. Men jag instruerade i år Ian att säga "Glad påsk, en kvist till dig, belöning åt mig!" och det lyckades han nog få ur sig åt damerna som blev glada av så fint besök på palmsöndagen.

 Väl uppe på översta våningen och hemma hos Moman så målade vi jättevackra ägg och fick en duktig dos av släktkaos vilket man lever ganska länge på.





Så här mycket roligt och påsken har inte egentligen börjat på riktigt ännu! Kvar finns ännu påskmiddag hos mamma, äggjakt, påskbridge med Robis familj och Vichtissläkten (inte en tradition, men vem vet, kanske efter den här påsken) och i år tänkte vi t.o.m. gå till påskkyrkan. Dessutom har jag inte ätit ett enda påskägg ännu, ingen memma, ingen pasha och inget påskalamm. Allt det goda finns ännu kvar.

PS. den långsamma bloggtakten syns väldigt tydligt när det ba