Påskgott

Den här påsken var lite annorlunda än vanligt för mig. Jag hade inte egentligen planerat det men började en liten godisstrejk i början av veckan. Jag brukar ibland måsta påminna mig om att jag inte behöver godis hela tiden. Jag glömmer det lätt och tror att jag behöver det hela tiden. Alla dagar. Efter varje måltid. Något smått att ha med till en morgontur. Speciellt till en kvällstur behöver man något. Något till kaffe, något till efterrätt, något till kvällsmål. Egentligen finns det ingen situation som inte blir bättre av lite godis eller annat gott.

Oftast brukar den här påminnelsestrejken vara ganska smärtsam. Det brukar ta ca 2 veckor innan jag vänjer mig vid att vara utan, och då brukar jag inte ha godsaksstopp utan bara godisstopp dvs, efterrätter och bakverk är helt ok bara de inte är direkta godisersättare. Men den här gången har det varit underligt lätt. Jag brukar alltid gå omkring och lida och aktivt låta bli. Jag brukar räkna dagarna tills jag får äta igen (jag brukar bestämma en viss tid som strejken skall pågå) och ibland till och med köpa något i förvar så att jag säkert har det sen när det igen är tillåtet. Lite kontraproduktivt, jag vet.

Så den här påsken har jag inte sugit i mig ett enda påskägg, en enda påskgodis, ingen choklad och inget annat sånt. Däremot har jag njutit extra mycket av en portion memma då och då och sen det allra bästa, hemlagad pasha. Och med hemlagad menar jag lagad hemma hos mig. När jag var liten brukade min farmor Bobe alltid servera sin pasha till påsken, och jag var en stor fan. Men i år plockade jag fram hennes traditionella recept och lagade en stor sats att dela med mig av åt systrar, mamma och mormor. 

Det finns bara ett problem med att laga pasha. Enligt Bobes recept ingår det 8 äggulor i en sats pasha. Och eftersom jag hatar att slänga mat, så började jag fundera på vad jag kunde använda äggvitorna till. Äggvitor betyder maräng och frysen är full med bär från förra sommaren och svaret blev ganska snabbt marängpaj. Sura vinbär kombinerad med smörig deg och fluffig maräng. Tur att tungan inte åkte med. För något gott ville vi ju ha medan vi väntade på pashan att rinna av. Lördagens bridgegäster tackade.

Påsk igen!

Jag älskar påsken. Den är en högtid med en massa traditioner och roligheter (ur ett rent icke-religiöst perspektiv) men nästan helt utan stress. Man behöver inte planera så mycket i förväg och man har lite extra ledigt här och där. Inga presenter och inte så mycket man måste hinna med, men istället småroliga saker att göra tillsammans med barnen och en massa gott att äta.

I år har vi hunnit så påskgräs i en fin kruka som jag faktiskt köpte för just det ändamålet på Ikea. Inget mer tallriksgräs. Vi har haft besök av två grupper med påskhäxor på söndagen. Jag hade inte egentligen planerat in någon påskhäxning i år för barnen, men de ville naturligtvis gå när de såg de andra häxorna. Så vi snabbpyntade några kvistar och barnen fick klä upp sig när vi skulle till Moman på den traditionella äggmålningen. Sedan fick de ringa på dörrarna i Momans trappa på vägen upp och dela ut kvistar för belöning.

 

  

Jag tycker det är lite tråkigt att det inte finns någon ramsa på svenska för påskhäxorna att säga när de ringer på. När jag var liten brukade vi bara säga glad påsk och räcka över kvisten. Sedan blev det lite tyst när den som fick kvisten undrade om det skulle komma något mer. Men belöning fick man ju i allmänhet ändå. Men jag instruerade i år Ian att säga "Glad påsk, en kvist till dig, belöning åt mig!" och det lyckades han nog få ur sig åt damerna som blev glada av så fint besök på palmsöndagen.

 Väl uppe på översta våningen och hemma hos Moman så målade vi jättevackra ägg och fick en duktig dos av släktkaos vilket man lever ganska länge på.

Så här mycket roligt och påsken har inte egentligen börjat på riktigt ännu! Kvar finns ännu påskmiddag hos mamma, äggjakt, påskbridge med Robis familj och Vichtissläkten (inte en tradition, men vem vet, kanske efter den här påsken) och i år tänkte vi t.o.m. gå till påskkyrkan. Dessutom har jag inte ätit ett enda påskägg ännu, ingen memma, ingen pasha och inget påskalamm. Allt det goda finns ännu kvar.

PS. den långsamma bloggtakten syns väldigt tydligt när det ba

Min påsk i bilder

Jag tycker om de flesta högtider. Högtider innebär oftast något program med människor jag tycker om och fastän man inte skulle ha något speciellt program finns en viss stämning i luften när någon viss högtid närmar sig, man ser den i gatubilden, folk pratar om det, "vad har ni för planer för x?".

Alla högtider är förstås olika. På vappen skall man festa, på midsommaren skall man vara på lande, julen firas med familjen osv. Påsken är speciell, den innebär inte så specifikt program om man inte räknar barnens program med påskhäxrunda och äggjakt. På påsken får man åka på semester. Eller också kan man inte göra något alls. För mig handlar påsken om memma, äggmålning hos Moman, påskhäxning med barnen, middag med Robis familj och lammfiol hos mamma. I år handlade den också om en tumisresa med Robi i Stockholm.

Och nu är påsken slut och allt handlar om den begynnande våren. Solen och pollensäsongen.
  (Jag är glad att jag inte själv lider av allergier, men alla ni som gör det: kämpa på, snart är sommaren här!)

Påskverkstad. Videkvistarna dekorerades med tyger och fjädrar. Ians favorit var de glittriga tygerna.

Palmsöndag. Två små häxor färdiga för en runda. Vi skulle till Moman på äggmålning och gick och knackade dörr i hennes trappa.

Moman fick resten av kvistarna som inte gått åt. Om det går som tidigare år så får vi dekorationerna hem på posten.

När dagarna är fulla med spännande program är det skönt när kvällsrutinerna är samma vanliga mysrutiner.

Påskmaskerad på dagis.

Det är länge sedan jag sträckläst en bok, men den här for på några dagar.

Mitt första besök på Vasamuséet i Stockholm. Imponerande.

En "liten" sallad på Jamie Oliver-restaurangen vid Stureplan.

Det har varit en filurisk påskhare och gömt allt möjligt gott i buskarna.

Årets första smörgåslunch vid picknickbordet på terassen.

I väntan på den traditionella lammfiolen njöt vi av den våriga laxsalladen hos mamma.

Kusiner är bäst.

Påsken kom och gick och vi fyller vardagen med små roliga saker.

Vårväder

Sol, torra trottoarer och rött fejs. Det är några saker som gör mig glad idag.

Vår på gården och andra berättelser

Barnen är sjuka. Först var det flunssa och nu är det enterovirus. Så vi är hemma. Fast det är skönt att ha hemmadag så känns det ändå instängt när man inte kan fara nånstans pga smittorisken. Jag har jättedåligt samvete för att Ian var på klubben igår och på tisdagen. Jag trodde riktigt ärligt att båda hade haft samma sjuka redan, men att Ian undkommit de otrevliga hudsymptomen. Tji fick jag! Igår fick Ian feber igen och röda prickar dök upp på hans händer. Dessa röda prickar har vi fått beundra på Erikas ansikte och kropp redan i flera dagar. Diagnos Enterovirus. Nu är det bara att leva igenom den här sjukan och bli friska tills resan.

Resan ja, den har jag inte skrivit om här för det har hela tiden kännats som att det är jättelångt dit. Men nu är det plötsligt bara två veckor kvar! Om två veckor åker alltså jag, barnen och min mamma iväg till Vancouver. Andra sidan jorden. Där skall vi hälsa på långvägasystern i fyra huisiga veckor. Mamma åker hem efter två så hemresan får jag ta på egen hand. Men det är säkert en piece of cake att åka 20 h med tre olika flyg hem från Kanada. Ett alldeles eget äventyr.

Men det här skulle ju då handla om våren. På gården. Vi är alltså helt färdiga med att bara sitta inne och vara sjuka så vi gick ut för att lufta oss lite. Och där var ju våren. Liten, i en massa skrymlen och under gammalt gräs och mellan stenar. Men överallt ser man den försöka titta fram. Och solen skiner. En stund glömmer man den dumma pricksjukan och de rinnande näsorna.

Vi har inte något galet hjälmtvång i rutschbanan, barnen hade just åkt cykel till postlådan. Bara så ni vet.

Åren då barnen har fötts har jag fått med mig hem små buskskott från landet att plantera på gården. Det här är Erikas krusbärsbuske från förra sommaren.

Och här är Ians svartvinbärsbuske från 2011

Jag tycker så mycket om att blogga just för att det får en att se på små ögonblick i vardagen, som till synes är just det, vardagliga. Men när man tittar närmare förstår man hur fint det är. Så här mycket fint hittade jag bara genom att gå ett varv runt huset. Det gör mig glad.

Gröna fingrar

Idag efter att Erika åkt ut på sin tupplur sade jag åt Ian att jag hade något roligt program åt oss bara jag hade städat upp i köket. Han ville förstås veta vad, men jag ville bygga upp det hela lite och sade att det var en överrasking. (Jag tänkte alltså att vi skulle göra något så spännande som att så påskgräs. Jag hade kollat att vi hade mylla och påskgräsfröpåsarna håller hela tiden på och dyker upp någonstans när man inte behöver dem.)

Medan jag tömde och fyllde diskmaskinen frågade Ian kanske 48 gånger vad det var vi skulle göra. Jag började plocka fram saker vi skulle behöva och sist skulle jag hämta fröpåsen. Den var inte där jag tänkte. Ian följde efter på ca 2 mm:s avstånd och fortsatte att fråga. På ställe efter ställe lyste fröpåsen med sin frånvaro. Resultat: En nyfiken och ivrig kille och inget påskgräs. Men som mamma måste man vara duktig på att dra äss ur ärmen. Det blev ett lite annat projekt och mina jättetekoppar med guldkant fick en ny uppgift.

Vårt pengaträd är den enda växten som överlevt, av dem vi hade med oss när vi flyttade hit 2007. Nu var det dags för det att bilda familj. Fyra sticklingar flyttade in i tekopparna och i varje kopp stack vi också in ett blad som lossnat. Få se vad som slår rot.

Ian önskade sig ett pizzabesök till Iso Omena och det skall han få bara jag druckit upp mitt kaffe. Där skall också inhandlas en påse påskgräs. Jag sade också åt Ian att jag tänkte att jag skulle köpa en gammaldags papperskalender, varpå han frågade: En pojkkalender då? Hmm...

Vårinredning

Måndagen är den enda vardagen i veckan då vi inte har något fast program. Ibland blir vi bara hemma, för det känns som att vi behöver en lugn och skön dag hemma efter allt vi hållit på med under veckoslutet. Problemet är att det inte finns något sådant som en lugn och skön hemmadag med mina små apbarn. Vill man ha det lugnt och skönt, måste man ha program. Underhållning. Idag utflydde vi till Ikea. Och det blev en väldigt mångsidig utflykt måste jag säga.

Ian har många gånger tittat på bollhavet inne i lekrummet som man ser genast då man kommer in genom dörren. Först har han varit för liten för att gå dit (åldersgräns 3 år) och de gånger vi varit där efter att han fyllt 3 har vi varit där med sällskap och då har han förstås velat hänga med oss. Men idag, för första gången, fick han bli i lekrummet när jag och Erika gick rundan.

Lugnt och skönt att gå omkring med Erika. Jag tänkte att 1 timme skulle räcka bra, jag skulle ju bara ha några lådor från nedrevåningen. Men solen sken, och vårens inredningsdrömmar smög sig in till och med hos mig. Nu blev det inget storslaget eller särskilt spännande, men något litet i alla fall. Något jag menat att göra länge. Bilder kommer längre ner.

55 minuter hade gått när jag igen stod vid ingången till lekrummet. Genom fönstret såg jag Ian stå och leka med en lite större pojke vid tågbanebordet. Lite ledsen för att han måste komma ut, men allmänt ganska nöjd med sitt liv tassade han barfota ut ur lekrummet och började springa omkring för att komma undan att få strumpor och skor på. Allt som vanligt alltså.

Sedan köttbullslunch, glass och så ut i parken vid parkeringsplatsen. 3 timmar efter att vi anlänt, är vi alla inpackade i bilen, forfarande på gott humör. Ännu 5 minuter senare är bara en av oss vaken. Det var som tur jag.

Så här blev det och se ut när vi kom hem.

Nytt här är de randiga dynvaren och lakanet (hehe, jag fuskade för jag orkar/hinner inte sy själv, och köpte ett formsytt bottenlakan som madrassöverdrag till den gamla pigsoffan, hurra för tillåtna genvägar!)

Nytt i den här soffan är de vita och gråvitrutiga dynvaren. Dessa kom istället för bl.a. två stycken juldynor med ett rött hjärta som jag köpte till julen 2010 och där blev de.

Det sista uppköpet gjordes på matavdelningen. Det här skall jag prova idag. Bara jag kommer ihåg skall jag berätta resultatet här lite senare. Det var dagens äventyr. Nu gäller det att orka sköta allt som skall skötas för nästa paus kommer när barnen sover. Aha, en kopp kaffe behövs!