Ro att växa

Vaakakapina på YLEs sidor har deklarerat "Ro att växa" (kasvurauha) för barn. Det betyder att man inte skall försöka påverka barnens livsvanor ur ett utseendeperspektiv. Naturligtvis är det bra att lära barn hälsosamma vanor både beträffande mat och motion, men det skall inte baseras på ett synsätt där man är mera värd om man är smal eller ser ut på ett visst sätt. Det kräver inte bara att man koncentrerar sig på hur man talar till barnen, utan också på hur man talar om sig själv och andra människor.

Om jag klagar på min egen kropp och begränsar mitt eget ätande för att gå ner i vikt, sänder jag en signal åt barnen att det är något fel på mig och hur jag ser ut. Det öppnar upp möjligheten för dem att det kunde vara något fel på dem också och visar att det är något man bör tänka på. Att en viss kroppsform är något att sträva efter. Ofta säger man det skämtsamt och tar det inte själv på så stort allvar, men barnen kan inte alltid avgöra skillnaden. Deras världsbild byggs upp av en miljon små pusselbitar som bildas i alla möjliga ögonblick som vi kanske inte ens märker. Jag vill ge mina barn värdefulla pusselbitar. Bitar som bildar ett pussel fyllt av kärlek och uppskattning och en grundläggande uppfattning om att alla är lika värda.

Enligt mig innebär det inte att man inte kan prata om utseende, eller att utseende inte skulle få spela någon roll. Det innebär att visa att vacker, snygg och fin inte inte är ord som endast passar in på människor som ser ut på ett visst sätt. Att vacker kan betyda många saker och att det inte är det enda som räknas.

Jag brukar själv komma ihåg att tala om att äta mångsidigt och att röra på sig för att må bra, bli stark och ha energi, när jag pratar med barnen. Det fantastiska är att i och med att jag aktivt tänker på att inte tala om mitt eget eller andras utseende ur ett vikt- eller värdesättningsperspektiv, så har jag själv blivit mer godkännande när det kommer till min egen kropp och hur jag ser på mitt eget ätande och andra vanor. Jag fokuserar på de saker jag talar med barnen om. "Rör på dig så blir du stark. Då orkar du med allt du vill göra och mår bra. Ät mångsidigt så får kroppen allt den behöver och ät godsaker om du vill, men inte massor."

Allt det här började jag tänka på när jag gjorde Vaakakapinas test "Tuetko vai vahingoitatko lapsen kehonkuvaa?" (Stöder du eller skadar du barnets kroppsbild?) Det är alltid bra med en liten påminnelse ibland.
                         

Påskgott

Den här påsken var lite annorlunda än vanligt för mig. Jag hade inte egentligen planerat det men började en liten godisstrejk i början av veckan. Jag brukar ibland måsta påminna mig om att jag inte behöver godis hela tiden. Jag glömmer det lätt och tror att jag behöver det hela tiden. Alla dagar. Efter varje måltid. Något smått att ha med till en morgontur. Speciellt till en kvällstur behöver man något. Något till kaffe, något till efterrätt, något till kvällsmål. Egentligen finns det ingen situation som inte blir bättre av lite godis eller annat gott.

Oftast brukar den här påminnelsestrejken vara ganska smärtsam. Det brukar ta ca 2 veckor innan jag vänjer mig vid att vara utan, och då brukar jag inte ha godsaksstopp utan bara godisstopp dvs, efterrätter och bakverk är helt ok bara de inte är direkta godisersättare. Men den här gången har det varit underligt lätt. Jag brukar alltid gå omkring och lida och aktivt låta bli. Jag brukar räkna dagarna tills jag får äta igen (jag brukar bestämma en viss tid som strejken skall pågå) och ibland till och med köpa något i förvar så att jag säkert har det sen när det igen är tillåtet. Lite kontraproduktivt, jag vet.

Så den här påsken har jag inte sugit i mig ett enda påskägg, en enda påskgodis, ingen choklad och inget annat sånt. Däremot har jag njutit extra mycket av en portion memma då och då och sen det allra bästa, hemlagad pasha. Och med hemlagad menar jag lagad hemma hos mig. När jag var liten brukade min farmor Bobe alltid servera sin pasha till påsken, och jag var en stor fan. Men i år plockade jag fram hennes traditionella recept och lagade en stor sats att dela med mig av åt systrar, mamma och mormor. 

Det finns bara ett problem med att laga pasha. Enligt Bobes recept ingår det 8 äggulor i en sats pasha. Och eftersom jag hatar att slänga mat, så började jag fundera på vad jag kunde använda äggvitorna till. Äggvitor betyder maräng och frysen är full med bär från förra sommaren och svaret blev ganska snabbt marängpaj. Sura vinbär kombinerad med smörig deg och fluffig maräng. Tur att tungan inte åkte med. För något gott ville vi ju ha medan vi väntade på pashan att rinna av. Lördagens bridgegäster tackade.

Påsk igen!

Jag älskar påsken. Den är en högtid med en massa traditioner och roligheter (ur ett rent icke-religiöst perspektiv) men nästan helt utan stress. Man behöver inte planera så mycket i förväg och man har lite extra ledigt här och där. Inga presenter och inte så mycket man måste hinna med, men istället småroliga saker att göra tillsammans med barnen och en massa gott att äta.

I år har vi hunnit så påskgräs i en fin kruka som jag faktiskt köpte för just det ändamålet på Ikea. Inget mer tallriksgräs. Vi har haft besök av två grupper med påskhäxor på söndagen. Jag hade inte egentligen planerat in någon påskhäxning i år för barnen, men de ville naturligtvis gå när de såg de andra häxorna. Så vi snabbpyntade några kvistar och barnen fick klä upp sig när vi skulle till Moman på den traditionella äggmålningen. Sedan fick de ringa på dörrarna i Momans trappa på vägen upp och dela ut kvistar för belöning.

 

  

Jag tycker det är lite tråkigt att det inte finns någon ramsa på svenska för påskhäxorna att säga när de ringer på. När jag var liten brukade vi bara säga glad påsk och räcka över kvisten. Sedan blev det lite tyst när den som fick kvisten undrade om det skulle komma något mer. Men belöning fick man ju i allmänhet ändå. Men jag instruerade i år Ian att säga "Glad påsk, en kvist till dig, belöning åt mig!" och det lyckades han nog få ur sig åt damerna som blev glada av så fint besök på palmsöndagen.

 Väl uppe på översta våningen och hemma hos Moman så målade vi jättevackra ägg och fick en duktig dos av släktkaos vilket man lever ganska länge på.

Så här mycket roligt och påsken har inte egentligen börjat på riktigt ännu! Kvar finns ännu påskmiddag hos mamma, äggjakt, påskbridge med Robis familj och Vichtissläkten (inte en tradition, men vem vet, kanske efter den här påsken) och i år tänkte vi t.o.m. gå till påskkyrkan. Dessutom har jag inte ätit ett enda påskägg ännu, ingen memma, ingen pasha och inget påskalamm. Allt det goda finns ännu kvar.

PS. den långsamma bloggtakten syns väldigt tydligt när det ba

Degigt

Jag har inte gjort något nyårslöfte om att "börja blogga igen" eller något liknande. Jag vet inte heller om det här blit årets enda text. Men jag tycker det är så roligt att läsa gamla bloggtexter att jag väl lika gärna kan skriva en då och då, så finns det något att se tillbaka på.

En ledig dag. Den första den här veckan. Barnen har sett fram emot den och jag med. Jag jobbar ju inte så mycket, 3-4 dagar i veckan, men ändå är det roligt att efter 3 dagis-/jobbdagar ha en dag utan program. Fast helt utan planer är vi inte. Jag sade redan för några dagar sedan åt barnen att jag tycker vi skulle kunna baka något idag, så ett sånt löfte är man ju tvungen att hålla.

Jag kunde bara inte riktigt bestämma mig. Det hade varit tal om semlor (finlandssvenska semlor alltså, dvs bröd. Små runda.) men samtidigt har jag blivit påverkad av alla supersmasksiga bilder på fastlagsbullar (svenska semlor alltså, bara för att göra det här riktigt oklart) som snurrat på social media på senaste tiden. Jag förstår inte hur någon på allvar kan fundera på vilken av årstidens bakverk är godare, runebergstårtor eller fastlagsbullar. Det är ju helt självklart och oomstridligt.

Så det blev både och. Förstås. För more is more. I alla fall då det kommer till bakning. Det är mitt motto.

Erika fick till uppgift att laga semledeg och Ian fick till uppgift att laga bulldeg. Jag var arbetsledare.

Semlorna var faktiskt en positiv överraskning och receptet var superenkelt.

Min påsk i bilder

Jag tycker om de flesta högtider. Högtider innebär oftast något program med människor jag tycker om och fastän man inte skulle ha något speciellt program finns en viss stämning i luften när någon viss högtid närmar sig, man ser den i gatubilden, folk pratar om det, "vad har ni för planer för x?".

Alla högtider är förstås olika. På vappen skall man festa, på midsommaren skall man vara på lande, julen firas med familjen osv. Påsken är speciell, den innebär inte så specifikt program om man inte räknar barnens program med påskhäxrunda och äggjakt. På påsken får man åka på semester. Eller också kan man inte göra något alls. För mig handlar påsken om memma, äggmålning hos Moman, påskhäxning med barnen, middag med Robis familj och lammfiol hos mamma. I år handlade den också om en tumisresa med Robi i Stockholm.

Och nu är påsken slut och allt handlar om den begynnande våren. Solen och pollensäsongen.
  (Jag är glad att jag inte själv lider av allergier, men alla ni som gör det: kämpa på, snart är sommaren här!)

Påskverkstad. Videkvistarna dekorerades med tyger och fjädrar. Ians favorit var de glittriga tygerna.

Palmsöndag. Två små häxor färdiga för en runda. Vi skulle till Moman på äggmålning och gick och knackade dörr i hennes trappa.

Moman fick resten av kvistarna som inte gått åt. Om det går som tidigare år så får vi dekorationerna hem på posten.

När dagarna är fulla med spännande program är det skönt när kvällsrutinerna är samma vanliga mysrutiner.

Påskmaskerad på dagis.

Det är länge sedan jag sträckläst en bok, men den här for på några dagar.

Mitt första besök på Vasamuséet i Stockholm. Imponerande.

En "liten" sallad på Jamie Oliver-restaurangen vid Stureplan.

Det har varit en filurisk påskhare och gömt allt möjligt gott i buskarna.

Årets första smörgåslunch vid picknickbordet på terassen.

I väntan på den traditionella lammfiolen njöt vi av den våriga laxsalladen hos mamma.

Kusiner är bäst.

Påsken kom och gick och vi fyller vardagen med små roliga saker.

Vårväder

Sol, torra trottoarer och rött fejs. Det är några saker som gör mig glad idag.

Slapphet/energi

Idag har jag varit hemma. Ensam. Förde barnen till dagis på morgonen, Robi åkte iväg till Sthlm. Vad ska man göra med en dag som denna? Inte egentligen något jag måste göra, ingenstans jag måste vara. Bara här. Jag har haft såna här dagar tidigare men inte sedan årsskiftet. Snabb catch-up, jag började efter nyåret att jobba som försäljare på Efva Attling Stockholms finska Concept store som finns på Mikaelsgatan i stan. Jag trivs, jobbet är super och kollegerma likaså, men det är inte det som det här skall handla om.

Den här dagen har varit huippu så här långt. Efter att jag fört barnen gjorde jag en stund lite nödvändigheter dvs. lämnade in månadens timlista till jobbet och skrev några mejl. Och drack en kopp kaffe förstås. Sen tog jag några bitar choko med mig, plockade stickningskorgen ur hyllan och satt mig i soffan. Satte på en serie jag började titta på på Netflix för några dagar sen. Efter två avsnitt blev jag hungrig och gick och letade i kylskåpet. Hittade bara en låda med lite stekt ägg och potatis från igår, som jag aldrig egentligen hade tänkt att skulle bli uppäten, men som jag inte ville slänga i roskisen förrän den blivit dålig. Nåja, jag stekte två ägg till, värmde resterna och åt det med salt och smör, en favorit från tonåren. Ett avsnitt till, två rader choko och en till kopp kaffe. Bestämde mig för att stiga upp och städa lite men behövde ännu tjugo minuter Farmville på telefonen för att faktiskt komma upp ur soffan. Jag fick till slut på lite musik i öronen och fram dammsugaren ur sin gömma under trappan.

Dammsög med musiken så hårt att jag kunde sjunga så hårt jag bara orkade och ändå varken höra min egen röst eller dammsugaren och hade så roligt att jag nästan skulle ha hoppats på att någon skulle råkat komma på en oanmäld visit, samtidigt som det förstås skulle vara det mest genanta som skulle kunnat hända.

Jag har faktiskt njutit av denna dag av total slapphet kombinerat med en passlig mängd effektivitet och energi. Samtidigt har jag inte alls svårt att relatera till den här.

En självständig hemmadag

Jag tycker om att gå på jobb. Jag tycker om jobbet och det är inte så jättehemskt att stiga upp klockan 04 bara jag går och lägger mig i tid. Det har blivit en ganska skön rutin att sitta på tåget på morgonen med en handfull andra mänskor och lyssna på musik och sticka.

Men idag var det ganska skönt att få sova till klockan 7. Jag vaknade av att Erika klättrade ut ur sin säng och hon och Ian började leka i deras rum. Mysiga ljud hördes medan det var underbart att få ligga stilla under täcket ännu en liten stund. Sen var det hemtrevligt att stiga upp och i lugn och ro laga ett ordentligt bacon&ägg-morgonmål och sitta ner hela familjen tillsammans och njuta av varandras sällskap.

Under de två veckorna jag jobbat har jag redan lärt mig att uppskatta allt detta morgonpyssel som jag tidigare tyckte var lite jobbigt. Säkert tycker jag det är tungt igen när jag gör det varje dag igen efter årsskiftet när jobbet tar slut, men just nu tycker jag det är ljuvligt.

Glad självständighetsdag åt alla! Erika fick en balklänning av Momi när vi var där på glögg igår. Ikväll får vi se om Presidenten får besök av någon i lika fin festblåsa.

På jobb

Jag sitter i tåget på väg hem efter min andra arbetsdag. Igår började jag på Stockmann i Helsingfors centrum som julhjälp. Min titel är 'myyntikunnostaja', jag vet inte vad det heter på svenska. Jag är placerad på avdelningen för damernas underkläder. Jag förbereder och lägger fram produkter för försäljning. Idag har jag hängt upp strumpor, fyllt på med underbyxor och bh:ar och satt stöldalarm på pyjamasar och underkläder. Jag har aldrig behandlat så mycket spets som jag gjort dessa två dagar. Dessutom har jag fått åka Paternoster-hiss. Den stannar inte, den bara rullar på. Och jag kan berätta att varuhuset är en labyrint och alla våningar ser likadana ut backstage. Det kommer antagligen ta flera veckor innan jag slutar tappa bort mig.  

Själva jobbet är roligt och arbetskamrarerna verkar som ett bra gäng, men arbetstiderna är inte helt kloka. Jag jobbar fem dagar i veckan kl 6-10. Idag har jag stigit upp kl 04.00. Det ledsamma är att jag inte ser barnen på morgonen. Jag får inget mys och inga varma kinder mot min kind. Inga rufsiga barn ropar efter morgonmål och vägrar klä på sig. Jag smyger ut i natten med en smörgås jag lagat kvällen innan. Men det är bara för en tid. Efter nyår blir det igen dags att hitta på något nytt.

Söndagsutflykt

Det gråa vädret har inte precis inbjudit till så mycket utomhusäventyr den senaste veckan. Jag märker att jag har varit trött och inte riktigt orkat med några utflykter. Det gråa vädret gör en trött och oinspirerad och så orkar man inte ut genom dörren fastän man nog vet att om man bara gick ut skulle man må bättre oberoende av vädret.

Igår sade jag högt medan vi lagade fattiga riddare till morgonmål, barnens favorit, att jag nog MÅSTE fara på länk. Om man säger något högt, måste man nämligen göra det. Haha, det funkar nog inte alls alltid. Men igår fungerade det. Efter att riddarberget blivit slukat klädde hela familjen på sig och packade in sig i bilen. Destination: Oitans Angry Birds-park och rekreationsområde. Väl framme rusade barnen med far till lekparken medan jag sökte mig till konditionsrutten. Så skönt med lite skogsluft och ordentlig motion.

5,4 km senare dök en väldigt uppfriskad och rödkindad mamma upp i parken och hittade väldigt glada barn och en fantastisk utsikt över den spegelblanka bodomsjön. Och vädret var sen inte heller så grått som det sett ut som.

Hurra för 100!

På senaste tiden har jag sparat på bläcket och inte skrivit så ofta. Som arbetslös är det hårda tider. Skämt åsido, bloggivern kommer och går och jag är inte den som gör sånt jag inte vill om jag inte måste. Jag skriver hellre ibland, när jag känner mig inspirerad och som att jag vill dela med mig av något, än att jag fyller bloggen med inlägg som bara är just det, fyllning.

Också i denna sparsamma takt har jag i och med detta inlägg publicerat 100 gånger på denna blogg. Det tycker jag är värt ett Hurra!

Den här bloggen är mitt ställe att dela med mig av mig själv, min familj och min vardag åt er som är intresserade av att läsa. Det är ett forum som passar mig. Jag har inget emot att synas på fb och instagram (du hittar mig där som limppan), men syns där hellre som ett ögonblick. Här har jag chansen att tala ut. På mina egna villkor. Och du, min kära läsare, är min lyssnare.

Stöveljakt

Idag bar det av mot Hagalund med barnen. Det visar sig att Erikas gummistövlar på dagis har hål. Glad som jag var att detta upptäcktes nu när det har varit torrt så tänkte jag att jag skulle se till att leta reda på ett par vattentäta gummistövlar åt henne innan det blir vått och slaskigt. Men trots den kopiösa mängden barnskor och -stövlar vi har i varje litet förrådsutrymme fanns inga som både var passlig storlek och utan hål. Så för första gången var jag tvungen att KÖPA gummistövlar åt ett av mina barn. Så med ett presentkort till stockmann i plånboken åkte jag iväg med båda barnen på shoppingäventyr.

Jag fick presentkortet i födelsedagsgåva och har sett fram emot en chans att använda det. Jag tänkte att när vi nu en gång far till stocka så kan jag ju se om jag skulle råka hitta ett par nya byxor åt mig själv i samma veva. Vitsis junt. Säkert får man något sådant gjort med de här två aporna. Med nöd och näppe lyckades jag välja ut ett par gummistövlar åt Erika medan barnen sprang omkring och jagade varandra, gömde sig bland vinterhalarna och snurrade på klädställningarna. Sedan promenerade vi vidare till damavdelningen och jag märkte efter ungefär tre sekunder att vi måste bort därifrån så fort som möjligt. Erika lade sig på golvet och började kräla framåt och Ian sprang in och ut bland designerkläderna och ropade att jag skulle söka honom.

Fortfarande en junt tänkte jag att vi istället skulle kunna gå till Eurokangas och se efter om de hade reflextyg. Jag skulle vilja laga snygga reflextofsar som jag såg att Noora hade lagat. På vägen till tygbutiken gick vi förbi en cykellekpark och dit for ju aporna på momangen. Efter en stund försökte jag förklara att vi skulle vidare men efter några misslyckade försök att fånga krypen, gav jag upp och tänkte min första riktiga tanke idag: Fine, jag kommer tillbaka nån dag då barnen är på dagis och sköter allt det här på en timme. Och efter tjugo minuter till i cykelparken gick vi på lunch istället. Succé.

Ian väntade otåligt medan jag skrev det här och hade undertiden obemärkt börjat peta på min telefon. Han tittade på en video på moster med man som sjöng Happy Birthday åt honom och editerade min bild på stövlarna som jag tagit för det här inlägget, men lyckades också fånga några riktigt konstnärliga situationsbilder med telefonens kamera.

Festlig höst

Det har varit en festernas höst. Jag fyllde 30 år i september och hade för en gångs skull en ordentlig fest, med vänner och skumppa och gåvor och hela köret. Oj vad roligt det var. Platsen för festen var Aunt Jemimah's i Hagalund som jag varmt rekommenderar för er andra festfixare. Superroligt ställe och huippu personal (inklusive min småkusin).

Jag, färdig för fest!

Till efterrätt blev det det bästa jag vet: lösgodis! (Med ljuvliga askar och andra kärl för festen från Pop up kemut)

Två veckor senare var det dags för kära mammas 60-årsbash! Det var först en fest det! Så många kära vänner som man inte sett på länge och så många fina stunder. Jag och mina systrar hade en liten överraskning åt festföremålet. Vi hade bett gästerna hämta med sig en bild på något som väckte ett minne av mamma på något sätt. Sedan under kaffet så fick alla stiga upp och berätta om sina bilder och minnen för att hedra den vänskap de har med mamma. Sedan limmade jag in alla bilder i en bok och alla fick skriva en hälsning bredvid sin bild och så fick mamma boken i gåva.

Hela grejen funkade jättebra. Så många ställde sig upp och berättade de finaste historierna och det kändes verkligen som att vi öppnade dörrarna till ett lite djupare lager och stämningen var verkligt fin.

Bara en vecka senare kom följande festligheter. Då var det dags för Ian att fylla 4 år. Och bara en dag efter det var det dags för Alfons, min lilla systerson, att fylla 1. Så det blev torsdag: Ians kompiskalas, fredag: Alfons släktkalas och till slut söndag: Ians släktkalas. Huh! Vi fick nog lite ta till energireserverna förra veckoslutet. Men nu är det festat och vi klarade det och hade till och med roligt hela vägen, eller nästan hela vägen i alla fall.

En födelsedagskram av lillasyster

På väg på dagis med ny rock och ryggsäck. Och ett paket med pepparkakor att bjuda på.

I påsarna barnen fångade på svirvelspö fanns bland annat dessa härliga mustascher.

Popcorn var det bästa på Alfons kalas, tyckte Erika.

Det var mer än ett paket som innehöll legoklossar när 4-åringen firades. Nu är det roligt när det finns klossar till vilket bygge som helst.