Ro att växa

Vaakakapina på YLEs sidor har deklarerat "Ro att växa" (kasvurauha) för barn. Det betyder att man inte skall försöka påverka barnens livsvanor ur ett utseendeperspektiv. Naturligtvis är det bra att lära barn hälsosamma vanor både beträffande mat och motion, men det skall inte baseras på ett synsätt där man är mera värd om man är smal eller ser ut på ett visst sätt. Det kräver inte bara att man koncentrerar sig på hur man talar till barnen, utan också på hur man talar om sig själv och andra människor.

Om jag klagar på min egen kropp och begränsar mitt eget ätande för att gå ner i vikt, sänder jag en signal åt barnen att det är något fel på mig och hur jag ser ut. Det öppnar upp möjligheten för dem att det kunde vara något fel på dem också och visar att det är något man bör tänka på. Att en viss kroppsform är något att sträva efter. Ofta säger man det skämtsamt och tar det inte själv på så stort allvar, men barnen kan inte alltid avgöra skillnaden. Deras världsbild byggs upp av en miljon små pusselbitar som bildas i alla möjliga ögonblick som vi kanske inte ens märker. Jag vill ge mina barn värdefulla pusselbitar. Bitar som bildar ett pussel fyllt av kärlek och uppskattning och en grundläggande uppfattning om att alla är lika värda.

Enligt mig innebär det inte att man inte kan prata om utseende, eller att utseende inte skulle få spela någon roll. Det innebär att visa att vacker, snygg och fin inte inte är ord som endast passar in på människor som ser ut på ett visst sätt. Att vacker kan betyda många saker och att det inte är det enda som räknas.

Jag brukar själv komma ihåg att tala om att äta mångsidigt och att röra på sig för att må bra, bli stark och ha energi, när jag pratar med barnen. Det fantastiska är att i och med att jag aktivt tänker på att inte tala om mitt eget eller andras utseende ur ett vikt- eller värdesättningsperspektiv, så har jag själv blivit mer godkännande när det kommer till min egen kropp och hur jag ser på mitt eget ätande och andra vanor. Jag fokuserar på de saker jag talar med barnen om. "Rör på dig så blir du stark. Då orkar du med allt du vill göra och mår bra. Ät mångsidigt så får kroppen allt den behöver och ät godsaker om du vill, men inte massor."

Allt det här började jag tänka på när jag gjorde Vaakakapinas test "Tuetko vai vahingoitatko lapsen kehonkuvaa?" (Stöder du eller skadar du barnets kroppsbild?) Det är alltid bra med en liten påminnelse ibland.
                         

Påskgott

Den här påsken var lite annorlunda än vanligt för mig. Jag hade inte egentligen planerat det men började en liten godisstrejk i början av veckan. Jag brukar ibland måsta påminna mig om att jag inte behöver godis hela tiden. Jag glömmer det lätt och tror att jag behöver det hela tiden. Alla dagar. Efter varje måltid. Något smått att ha med till en morgontur. Speciellt till en kvällstur behöver man något. Något till kaffe, något till efterrätt, något till kvällsmål. Egentligen finns det ingen situation som inte blir bättre av lite godis eller annat gott.

Oftast brukar den här påminnelsestrejken vara ganska smärtsam. Det brukar ta ca 2 veckor innan jag vänjer mig vid att vara utan, och då brukar jag inte ha godsaksstopp utan bara godisstopp dvs, efterrätter och bakverk är helt ok bara de inte är direkta godisersättare. Men den här gången har det varit underligt lätt. Jag brukar alltid gå omkring och lida och aktivt låta bli. Jag brukar räkna dagarna tills jag får äta igen (jag brukar bestämma en viss tid som strejken skall pågå) och ibland till och med köpa något i förvar så att jag säkert har det sen när det igen är tillåtet. Lite kontraproduktivt, jag vet.

Så den här påsken har jag inte sugit i mig ett enda påskägg, en enda påskgodis, ingen choklad och inget annat sånt. Däremot har jag njutit extra mycket av en portion memma då och då och sen det allra bästa, hemlagad pasha. Och med hemlagad menar jag lagad hemma hos mig. När jag var liten brukade min farmor Bobe alltid servera sin pasha till påsken, och jag var en stor fan. Men i år plockade jag fram hennes traditionella recept och lagade en stor sats att dela med mig av åt systrar, mamma och mormor. 

Det finns bara ett problem med att laga pasha. Enligt Bobes recept ingår det 8 äggulor i en sats pasha. Och eftersom jag hatar att slänga mat, så började jag fundera på vad jag kunde använda äggvitorna till. Äggvitor betyder maräng och frysen är full med bär från förra sommaren och svaret blev ganska snabbt marängpaj. Sura vinbär kombinerad med smörig deg och fluffig maräng. Tur att tungan inte åkte med. För något gott ville vi ju ha medan vi väntade på pashan att rinna av. Lördagens bridgegäster tackade.

Påsk igen!

Jag älskar påsken. Den är en högtid med en massa traditioner och roligheter (ur ett rent icke-religiöst perspektiv) men nästan helt utan stress. Man behöver inte planera så mycket i förväg och man har lite extra ledigt här och där. Inga presenter och inte så mycket man måste hinna med, men istället småroliga saker att göra tillsammans med barnen och en massa gott att äta.

I år har vi hunnit så påskgräs i en fin kruka som jag faktiskt köpte för just det ändamålet på Ikea. Inget mer tallriksgräs. Vi har haft besök av två grupper med påskhäxor på söndagen. Jag hade inte egentligen planerat in någon påskhäxning i år för barnen, men de ville naturligtvis gå när de såg de andra häxorna. Så vi snabbpyntade några kvistar och barnen fick klä upp sig när vi skulle till Moman på den traditionella äggmålningen. Sedan fick de ringa på dörrarna i Momans trappa på vägen upp och dela ut kvistar för belöning.

 

  

Jag tycker det är lite tråkigt att det inte finns någon ramsa på svenska för påskhäxorna att säga när de ringer på. När jag var liten brukade vi bara säga glad påsk och räcka över kvisten. Sedan blev det lite tyst när den som fick kvisten undrade om det skulle komma något mer. Men belöning fick man ju i allmänhet ändå. Men jag instruerade i år Ian att säga "Glad påsk, en kvist till dig, belöning åt mig!" och det lyckades han nog få ur sig åt damerna som blev glada av så fint besök på palmsöndagen.

 Väl uppe på översta våningen och hemma hos Moman så målade vi jättevackra ägg och fick en duktig dos av släktkaos vilket man lever ganska länge på.

Så här mycket roligt och påsken har inte egentligen börjat på riktigt ännu! Kvar finns ännu påskmiddag hos mamma, äggjakt, påskbridge med Robis familj och Vichtissläkten (inte en tradition, men vem vet, kanske efter den här påsken) och i år tänkte vi t.o.m. gå till påskkyrkan. Dessutom har jag inte ätit ett enda påskägg ännu, ingen memma, ingen pasha och inget påskalamm. Allt det goda finns ännu kvar.

PS. den långsamma bloggtakten syns väldigt tydligt när det ba

Degigt

Jag har inte gjort något nyårslöfte om att "börja blogga igen" eller något liknande. Jag vet inte heller om det här blit årets enda text. Men jag tycker det är så roligt att läsa gamla bloggtexter att jag väl lika gärna kan skriva en då och då, så finns det något att se tillbaka på.

En ledig dag. Den första den här veckan. Barnen har sett fram emot den och jag med. Jag jobbar ju inte så mycket, 3-4 dagar i veckan, men ändå är det roligt att efter 3 dagis-/jobbdagar ha en dag utan program. Fast helt utan planer är vi inte. Jag sade redan för några dagar sedan åt barnen att jag tycker vi skulle kunna baka något idag, så ett sånt löfte är man ju tvungen att hålla.

Jag kunde bara inte riktigt bestämma mig. Det hade varit tal om semlor (finlandssvenska semlor alltså, dvs bröd. Små runda.) men samtidigt har jag blivit påverkad av alla supersmasksiga bilder på fastlagsbullar (svenska semlor alltså, bara för att göra det här riktigt oklart) som snurrat på social media på senaste tiden. Jag förstår inte hur någon på allvar kan fundera på vilken av årstidens bakverk är godare, runebergstårtor eller fastlagsbullar. Det är ju helt självklart och oomstridligt.

Så det blev både och. Förstås. För more is more. I alla fall då det kommer till bakning. Det är mitt motto.

Erika fick till uppgift att laga semledeg och Ian fick till uppgift att laga bulldeg. Jag var arbetsledare.

Semlorna var faktiskt en positiv överraskning och receptet var superenkelt.

Min påsk i bilder

Jag tycker om de flesta högtider. Högtider innebär oftast något program med människor jag tycker om och fastän man inte skulle ha något speciellt program finns en viss stämning i luften när någon viss högtid närmar sig, man ser den i gatubilden, folk pratar om det, "vad har ni för planer för x?".

Alla högtider är förstås olika. På vappen skall man festa, på midsommaren skall man vara på lande, julen firas med familjen osv. Påsken är speciell, den innebär inte så specifikt program om man inte räknar barnens program med påskhäxrunda och äggjakt. På påsken får man åka på semester. Eller också kan man inte göra något alls. För mig handlar påsken om memma, äggmålning hos Moman, påskhäxning med barnen, middag med Robis familj och lammfiol hos mamma. I år handlade den också om en tumisresa med Robi i Stockholm.

Och nu är påsken slut och allt handlar om den begynnande våren. Solen och pollensäsongen.
  (Jag är glad att jag inte själv lider av allergier, men alla ni som gör det: kämpa på, snart är sommaren här!)

Påskverkstad. Videkvistarna dekorerades med tyger och fjädrar. Ians favorit var de glittriga tygerna.

Palmsöndag. Två små häxor färdiga för en runda. Vi skulle till Moman på äggmålning och gick och knackade dörr i hennes trappa.

Moman fick resten av kvistarna som inte gått åt. Om det går som tidigare år så får vi dekorationerna hem på posten.

När dagarna är fulla med spännande program är det skönt när kvällsrutinerna är samma vanliga mysrutiner.

Påskmaskerad på dagis.

Det är länge sedan jag sträckläst en bok, men den här for på några dagar.

Mitt första besök på Vasamuséet i Stockholm. Imponerande.

En "liten" sallad på Jamie Oliver-restaurangen vid Stureplan.

Det har varit en filurisk påskhare och gömt allt möjligt gott i buskarna.

Årets första smörgåslunch vid picknickbordet på terassen.

I väntan på den traditionella lammfiolen njöt vi av den våriga laxsalladen hos mamma.

Kusiner är bäst.

Påsken kom och gick och vi fyller vardagen med små roliga saker.

Vårväder

Sol, torra trottoarer och rött fejs. Det är några saker som gör mig glad idag.

Slapphet/energi

Idag har jag varit hemma. Ensam. Förde barnen till dagis på morgonen, Robi åkte iväg till Sthlm. Vad ska man göra med en dag som denna? Inte egentligen något jag måste göra, ingenstans jag måste vara. Bara här. Jag har haft såna här dagar tidigare men inte sedan årsskiftet. Snabb catch-up, jag började efter nyåret att jobba som försäljare på Efva Attling Stockholms finska Concept store som finns på Mikaelsgatan i stan. Jag trivs, jobbet är super och kollegerma likaså, men det är inte det som det här skall handla om.

Den här dagen har varit huippu så här långt. Efter att jag fört barnen gjorde jag en stund lite nödvändigheter dvs. lämnade in månadens timlista till jobbet och skrev några mejl. Och drack en kopp kaffe förstås. Sen tog jag några bitar choko med mig, plockade stickningskorgen ur hyllan och satt mig i soffan. Satte på en serie jag började titta på på Netflix för några dagar sen. Efter två avsnitt blev jag hungrig och gick och letade i kylskåpet. Hittade bara en låda med lite stekt ägg och potatis från igår, som jag aldrig egentligen hade tänkt att skulle bli uppäten, men som jag inte ville slänga i roskisen förrän den blivit dålig. Nåja, jag stekte två ägg till, värmde resterna och åt det med salt och smör, en favorit från tonåren. Ett avsnitt till, två rader choko och en till kopp kaffe. Bestämde mig för att stiga upp och städa lite men behövde ännu tjugo minuter Farmville på telefonen för att faktiskt komma upp ur soffan. Jag fick till slut på lite musik i öronen och fram dammsugaren ur sin gömma under trappan.

Dammsög med musiken så hårt att jag kunde sjunga så hårt jag bara orkade och ändå varken höra min egen röst eller dammsugaren och hade så roligt att jag nästan skulle ha hoppats på att någon skulle råkat komma på en oanmäld visit, samtidigt som det förstås skulle vara det mest genanta som skulle kunnat hända.

Jag har faktiskt njutit av denna dag av total slapphet kombinerat med en passlig mängd effektivitet och energi. Samtidigt har jag inte alls svårt att relatera till den här.