Vad måste man göra?

Varje gång jag funderar på att göra något jag inte direkt är tvungen att göra, märker jag hur jag börjar förklara och rättfärdiga mina planer. Om inte för någon annan så för mig själv. På onsdagar har jag Stick&virk-kväll på församlingen (skulle någon ha berättat det för mig för tio år sedan hade jag skrattat dem rakt upp i ansiktet, men come on, vi är fyra tjejer som sitter och snackar och stickar, om det inte är jag så vad är?) Vid något skede har vi diskuterat den här programpunkten här hemma under rubriken: Hur viktigt är det här? Ja, hur viktigt är det? Och vem bestämmer det? I det stora hela är det ju inte så viktigt. Jag måste inte gå dit. Eller vad?

Jag har många gånger kommit fram till att, om något är viktigt för mig, så är det viktigt. Det räcker att jag tycker det. Som tur är den här typen jag bor med en ganska bra typ, för han håller med. Så onsdagarna går jag på stick&virk. Inget problem.

Det blev heller inget problem idag när jag tänkte att jag skulle passa på att gå på blodgivning, när det nu råkade vara precis bredvid stickningen, just idag. Jag siktade på att starta en halv timme tidigare för att hinna dit på vägen. Här var det bara jag själv som började argumentera. Är det nu faktiskt nödvändigt? Varför skall jag gå, jag måste ju inte?

Varför får jag bara göra saker jag måste? Vilket tråkigt sätt att se på vardagen? Klart att man skall göra nyttiga, nödvändiga saker, men en balans är ännu viktigare än att få allt gjort, som man har på to-do-listan.

Roligt var att se att så många andra tagit chansen att ge blod lokalt. Skötaren som tog hand om mig berättade att det hade varit kö sen det öppnade och att det blev ännu mer mot stängningsdags. Många liter kyrkslättblod går vidare till dem som behöver det mer.

Idag fick således en väldigt lyckad kväll. Storkick av att donera blod och göra en god gärning och dessutom få en god smörgås till belöning. Skönt för själen att sitta och prata barnkalas, politik och antirasism med stickningstjejerna. Sen hem och lägga mysbarnen som snällt gick och lade sig efter en rolig kväll med momi medan mamma och pappa var på sina håll.

Hemma i soffan stoltserar jag med mitt bandage och den fina blodgruppsbroschen.

Skaparglädje

Jag har haft grym stick- & virkiver på senaste tiden. Jag har stickat flera par sockor och blev helt galen i att prova nya virkmönster som ni såg i min senaste post med tea cozyn. Jag fortsatte med en kaffe cozy till vår pressokanna. Dessutom fick våra påskkvistar som skulle åt Moman några virkade knappblommor.

På veckoslutet var vi och firade Bobes, min farmors, födelsedag och jag skulle ha velat virka något fint åt henne också men hon ser så dåligt att det inte hade varit så lyckat. Istället bakade jag och Ian lite fröigt knäckebröd åt henne och pysslade ihop en fin liten påskig ask att ha dem i. Hemlagat är bäst!

 Ian har också fått låta kreativiteten flöda. På måndagen var vi på IKEA och inhandlade nya vattenfärger åt Ian (de förra blev ute förra sommaren och förstördes och så här länge har det tagit mig att ersätta dem...). Lådan med färger var ett ypperligt inköp. En palett med 14 färger, en behändig låda med två små koppar för vattnet och två penslar. Och fina målningar lagade han.

PS. Om man tittar på påskgräset märker man att bilderna inte är i kronologisk ordning. Hihi.

Tea cozy och steak dinner

Idag hade vi lyxen att bli bjudna till svärföräldrarna på middag. Man vet att man alltid får god mat där och trevligt sällskap. Robis syster med familj var också där så Ian fick kusinsällskap. Erika följde efter pojkarna så gott hon kunde.

På dagen blev jag slagen av inspiration och bestämde mig för att virka en tea cozy som gåva och tack för inbjudan. Det blev en kamp mot tiden, men jag vann. Fast det bara blev en ros istället för tre.