Vad måste man göra?

Varje gång jag funderar på att göra något jag inte direkt är tvungen att göra, märker jag hur jag börjar förklara och rättfärdiga mina planer. Om inte för någon annan så för mig själv. På onsdagar har jag Stick&virk-kväll på församlingen (skulle någon ha berättat det för mig för tio år sedan hade jag skrattat dem rakt upp i ansiktet, men come on, vi är fyra tjejer som sitter och snackar och stickar, om det inte är jag så vad är?) Vid något skede har vi diskuterat den här programpunkten här hemma under rubriken: Hur viktigt är det här? Ja, hur viktigt är det? Och vem bestämmer det? I det stora hela är det ju inte så viktigt. Jag måste inte gå dit. Eller vad?

Jag har många gånger kommit fram till att, om något är viktigt för mig, så är det viktigt. Det räcker att jag tycker det. Som tur är den här typen jag bor med en ganska bra typ, för han håller med. Så onsdagarna går jag på stick&virk. Inget problem.

Det blev heller inget problem idag när jag tänkte att jag skulle passa på att gå på blodgivning, när det nu råkade vara precis bredvid stickningen, just idag. Jag siktade på att starta en halv timme tidigare för att hinna dit på vägen. Här var det bara jag själv som började argumentera. Är det nu faktiskt nödvändigt? Varför skall jag gå, jag måste ju inte?

Varför får jag bara göra saker jag måste? Vilket tråkigt sätt att se på vardagen? Klart att man skall göra nyttiga, nödvändiga saker, men en balans är ännu viktigare än att få allt gjort, som man har på to-do-listan.

Roligt var att se att så många andra tagit chansen att ge blod lokalt. Skötaren som tog hand om mig berättade att det hade varit kö sen det öppnade och att det blev ännu mer mot stängningsdags. Många liter kyrkslättblod går vidare till dem som behöver det mer.

Idag fick således en väldigt lyckad kväll. Storkick av att donera blod och göra en god gärning och dessutom få en god smörgås till belöning. Skönt för själen att sitta och prata barnkalas, politik och antirasism med stickningstjejerna. Sen hem och lägga mysbarnen som snällt gick och lade sig efter en rolig kväll med momi medan mamma och pappa var på sina håll.

Hemma i soffan stoltserar jag med mitt bandage och den fina blodgruppsbroschen.

Off the wagon

Idag är jag trött. Min herkkulakko går inte så bra. Geishakex är goda.

Majs och annat roligt

Vi har hunnit med mycket den senaste veckan. Det har varit riktigt roligt. Det skulle ha varit ännu roligare om man fått sova emellanåt på nätterna. Om någon har några bra tips på hur man får en sjumånaders tös att sova mer än en och en halv timme i sträck, säg hep.

Erika hon fortsätter att försöka slå rekord. Jag tycker att hon kunde vänta lite nu. Ta paus. Att sitta och krypa vid sex månader är redan jätteduktigt, hon skulle inte dessutom behöva stå ännu. Imorgon blir hon sju månader och att dra sig upp till stående är redan vardag. Som tur kan hon ibland också sätta ner sig tillbaka ibland, det slutar inte alltid i gråt och röda fläckar i bakhuvudet.

Vi var till Pickala gård och plockade majs i regnet. Det är alltid lika roligt. Det har blivit en sensommar tradition här hos oss. Inte regnet alltså men majsen. Och nu har jag också lärt mig att inte överkoka majsen så då blir den riktigt supergod att äta. 4 minuter räcker, då håller den smaken, mer än det så vill den bli lite mjölig.

På lördagen sprang jag Midnight run. 10 km i Helsingfors centrum med 10 000 andra typer i laxröda t-skjortor. Det var något jag gått och funderat på länge. Hur det skulle lyckas. Träningen har varit minimal. Det är supersvårt att få ut sig på lenkki när man just och just har energi att stå upp. Och Erika har inte just varit utan mig så jag var också nervös på hur hon skulle klara sig. Men Ian fick åka till Grandma och Granndpa över natten och resten av gänget åkte in till stan. Robi och Erika försökte heja på mig på vägen men det var svårt att hitta varann när alla löpare såg likadana ut.

Söndagen blev en skön höstdag med en promenad i svampskogen, en snabbtur till Tivoli Sariola och Sunday Dinner hos svärföräldrarna till slut. Det var nostalgiskt att besöka tivolin och dra i banden. Det var bakom den disken min gammelfarmor alltid stod när vi besökte henne på tivolin. Hon jobbade där tills hon som 92 år gammal inte längre orkade resa runt halva året och flyttade in på servicehem.

Jag inser att den här bilden blev lite psykedelisk, men det är mitt val att lägga upp bilder på min familj. Jag känner inte de andra mänskorna i bilden och vill inte lägga ut mänskor på nätet utan att fråga dem.

Ny vardag, ny adress

Jag har flyttat. Välkommen till mitt nya hem. Jag hoppas att min nya adress kommer att göra det enklare för mig att synas till lite oftare. Jag vet ju hur alla ni mina läsare längtar efter att få läsa mer om mig och vad jag sysslar med. Just nu skriver jag blogg. Och lyssnar på åskan som bara håller på och håller på, fast jag skulle fara och plocka majs idag. Det får väl bli till nästa vecka.

Ja, och så äter jag också chokladsnittar, som vi bakade med Ian igår. Han är hos Grandma & Grandpa, där han skall vara varje onsdag nu. Efter att han varit på klubben måndag och tisdag förmiddag. Jag har aldrig förstått vilken lättnad det är att ha ett större barn och skötas när man är hemma med en liten. Och vilken lyx det är för den som är liten att få lite lugn och ro och lite extra uppmärksamhet. Frågan är bara: vad skall man sen göra torsdag till söndag när man just lite vant sig vid att ha mera tid att göra saker för sig själv? Svaret är: bli lite galen först och kom sen ihåg att hitta på lite roliga saker ibland för att hålla uppe humöret hos alla inblandade. Och gå på kräftskiva, förstås. Inte kanske alla dagar men åtminstone en.