Varje gång jag funderar på att göra något jag inte direkt är tvungen att göra, märker jag hur jag börjar förklara och rättfärdiga mina planer. Om inte för någon annan så för mig själv. På onsdagar har jag Stick&virk-kväll på församlingen (skulle någon ha berättat det för mig för tio år sedan hade jag skrattat dem rakt upp i ansiktet, men come on, vi är fyra tjejer som sitter och snackar och stickar, om det inte är jag så vad är?) Vid något skede har vi diskuterat den här programpunkten här hemma under rubriken: Hur viktigt är det här? Ja, hur viktigt är det? Och vem bestämmer det? I det stora hela är det ju inte så viktigt. Jag måste inte gå dit. Eller vad?
Jag har många gånger kommit fram till att, om något är viktigt för mig, så är det viktigt. Det räcker att jag tycker det. Som tur är den här typen jag bor med en ganska bra typ, för han håller med. Så onsdagarna går jag på stick&virk. Inget problem.
Det blev heller inget problem idag när jag tänkte att jag skulle passa på att gå på blodgivning, när det nu råkade vara precis bredvid stickningen, just idag. Jag siktade på att starta en halv timme tidigare för att hinna dit på vägen. Här var det bara jag själv som började argumentera. Är det nu faktiskt nödvändigt? Varför skall jag gå, jag måste ju inte?
Varför får jag bara göra saker jag måste? Vilket tråkigt sätt att se på vardagen? Klart att man skall göra nyttiga, nödvändiga saker, men en balans är ännu viktigare än att få allt gjort, som man har på to-do-listan.
Roligt var att se att så många andra tagit chansen att ge blod lokalt. Skötaren som tog hand om mig berättade att det hade varit kö sen det öppnade och att det blev ännu mer mot stängningsdags. Många liter kyrkslättblod går vidare till dem som behöver det mer.
Idag fick således en väldigt lyckad kväll. Storkick av att donera blod och göra en god gärning och dessutom få en god smörgås till belöning. Skönt för själen att sitta och prata barnkalas, politik och antirasism med stickningstjejerna. Sen hem och lägga mysbarnen som snällt gick och lade sig efter en rolig kväll med momi medan mamma och pappa var på sina håll.
Jag har många gånger kommit fram till att, om något är viktigt för mig, så är det viktigt. Det räcker att jag tycker det. Som tur är den här typen jag bor med en ganska bra typ, för han håller med. Så onsdagarna går jag på stick&virk. Inget problem.
Det blev heller inget problem idag när jag tänkte att jag skulle passa på att gå på blodgivning, när det nu råkade vara precis bredvid stickningen, just idag. Jag siktade på att starta en halv timme tidigare för att hinna dit på vägen. Här var det bara jag själv som började argumentera. Är det nu faktiskt nödvändigt? Varför skall jag gå, jag måste ju inte?
Varför får jag bara göra saker jag måste? Vilket tråkigt sätt att se på vardagen? Klart att man skall göra nyttiga, nödvändiga saker, men en balans är ännu viktigare än att få allt gjort, som man har på to-do-listan.
Roligt var att se att så många andra tagit chansen att ge blod lokalt. Skötaren som tog hand om mig berättade att det hade varit kö sen det öppnade och att det blev ännu mer mot stängningsdags. Många liter kyrkslättblod går vidare till dem som behöver det mer.
Idag fick således en väldigt lyckad kväll. Storkick av att donera blod och göra en god gärning och dessutom få en god smörgås till belöning. Skönt för själen att sitta och prata barnkalas, politik och antirasism med stickningstjejerna. Sen hem och lägga mysbarnen som snällt gick och lade sig efter en rolig kväll med momi medan mamma och pappa var på sina håll.
 |
| Hemma i soffan stoltserar jag med mitt bandage och den fina blodgruppsbroschen. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar