Begravningen

Det händer alltid så mycket på veckoslutet som jag vill skriva om, att jag sällan hinner. Men nu är vardagen och det tillfälliga lugnet här och jag kan sätta mig vid datorn med en ångande kopp kaffe och en mikrovärmd smörögabulle och fundera över vad som riktigt har hänt.

På fredagen var det min morfars begravning. Vi funderade ganska mycket på om vi skulle ta med barnen eller inte. Skulle det vara jobbigt för Ian när alla var så ledsna? Skulle det vara tungt för oss att inte få koncentrera oss på själva tillställningen utan bara ränna efter barnen? Skulle Erika störa i kyrkan? Det här är vad vi kom fram till: Döden är en del av livet och det kan vara bra för barnen att få vara med också i svåra situationer när vi är där och stöder dem och förklarar vad som händer. Ian har så mycket frågor och jag har svårt att svara, men tycker ändå att det är viktigt att försöka. På samma sätt är också barnen en del av livet och skall få synas och vara med. Jag tycker inte att de behöver gömmas undan. Är det någon som blir irriterad behöver jag inte ta åt mig av det. Här har det naturligtvis ganska stor betydelse hur barnen beter sig. Stör barnen på riktigt, skriker och bråkar, är det ju skäl att gå någon annanstans en stund. Under själva gudstjänsten hade Ian ganska mycket frågor och han ställde dem med klar röst också fast han talade sakta, men det tycker jag är helt okej. Och Erika höll på kvittrade, som hon gör när hon är glad, och det tyckte jag också var okej. Någon annan kanske hade gjort på annat sätt men vi gjorde så här.

En annan sak som jag tycker är att begravningar inte bara behöver vara ledsamma. Det var sorgligt, det är helt klart. Tro inte att jag satt torrögd genom det hela. Men det är också bra att komma ihåg att glädjas över att man fått känna någon så underbar som min morfar. Kyrkan och kaffestunden efteråt var fylld av hans släktingar och vänner och det var jätteroligt att få höra lite historier och roliga minnen. Här var barnen en guldgruva när det kom till att lätta upp stämningen och få en att komma ihåg att livet går vidare och det finns mycket att glädjas över och Mofa lever vidare i oss som är kvar.

En sak till vill jag säga om fredagen. Min mormor är en stålkvinna. Hon var stark och vacker och hon klarade hela dagen med otrolig värdighet.

Glädje och sorg i vardagen

Vi var första gången till Angry Birds-parken i Oitans i september och tyckte det var toppen. Sedan dess har vi varit där många gånger och det är alltid lika pop. Idag bar det av dit igen. En snabb tripp till IKEA på köttbullslunch och sen iväg till klätter och rutsch. Idag hade lillasyster, utrustad med vinterhalare och -stövlar för andra gången i sitt liv, dessutom riktigt roligt när hon fick krypa omkring och till och med rutscha lite. Spindelgungan var hennes ultimata favorit.

När vi satt oss i bilen efter en timme i parken sade Ian: Jag är ledsen att Ufa är borta. Han som var Momans kompis. Kommer han att komma tillbaka?

Helt utan att vi pratat om det så tänker han på Ufa och på Moman som är ensam. Jag upplever samma sak. Mitt i vardagssysslorna kommer sorgen i vågor och överraskar mig. Men tänk ändå hur snabbt livet återgår till normalt efter en så överväldigande händelse. Jag är glad att vågorna kommer, det känns bra att minnas och låta sorgen ta sin plats.

Jag fick i lugn och ro kontemplera detta och annat när resten av gänget vilade sig efter dagens strapatser.

En helt vanlig dag

Jag vill tacka alla som uttryckt sitt deltagande efter mitt förra inlägg. Det underligaste med allt är ändå hur snabbt livet fortsätter som vanligt. Jag funderade mycket på hur jag skall fortsätta efter ett så känsloladdat inlägg men valde att fortsätta som vanligt. Så har vardagen också fortsatt.

Trots sorgen känner jag att det finns en massa roligt som händer just nu också. Imorgon skall Ian få komma med och träffa den nya kusinen. Det skall bli roligt. Jag tror jag skall laga lite mat åt dem att ta med. Jag vet hur mycket jag själv uppskattade det, med en ny bebis i huset, när någon hämtade lite husmanskost åt oss. Det är så svårt att samla tillräckligt med krafter och koncentration för att laga någon ordentlig mat, vilket ju är precis vad man behöver i det läget.

Det andra roliga är att min andra syster tänker hoppa på ett flyg från Kanada och komma hit för en vecka för att vara med på begravningen. Jag saknar så mycket att ha henne här att jag ibland försöker hitta på ett scenario där det skulle vara vettigt för oss att hela familjen flytta till Vancouver. Det är inte så lätt, kan jag säga.

Till sist glädjer jag mig åt att jag har haft en skön dag idag. Jag var till frissan och hon klippte mig och lagade dessutom en superfin fläta, som jag skall försöka lära mig att laga själv. Det kommer att kräva lite övning. Sen fick jag en skön promenad (pridinad, som Ian kallar det) då jag hämtade Ian från Grandma och Grandpa. Dessutom var det roligt att Grandma ville gå hela vägen hem med oss så det gick utan några som helst utbrott eller besvär.

Livet, i all dess vidunderlighet

Den här veckan har innehållit en födsel, två födelsedagskalas och tre sjukhusbesök. Det första sjukhusbesöket var för att hälsa på min underbara lilla alldeles nya systerson. Han var så liten och mysig där han låg och sov vid sin mammas bröst. En riktig liten skatt. Det andra sjukhusbesöket var för att hälsa på min morfar som låg på Jorv på övervakning efter en svår hjärtinfark i början av veckan.

Det tredje sjukhusbesöket var idag. Idag fick jag sitta tillsammans med min mormor, mamma och morbror och hålla min allrakäraste Mofa i handen och tala till honom och försöka förmedla allt det han betytt för mig och mina systrar i hela våra liv. Försöka föra över all den kärlek jag känner och all den saknad jag kommer att känna då han inte längre finns här. En tomhet som inget kommer att kunna fylla för ingen annan är han. Ingen annan har den där roliga busminen som bara han hade när han bråkade med min mormor fast hon inte ens märkte det. Eller kanske hon märkte det, men valde att låta honom busa. För det var alltid välment. Han gjorde aldrig något för att vara elak. Han var den snällaste och finaste Mofa jag någonsin hade kunnat önska mig. Och jag har fått känna honom i nästan 30 år och det är jag oändligt tacksam för.

Idag satt jag där och undrade varje gång han tog ett andetag om det nu skulle vara det sista. Tills det till slut var det. Sådär bara. Han var där. Och sen var han det inte längre. Svårast av allt var ändå att se min mormor ta adjö av sin livs kärlek. Mannen som hon delat sitt liv med, i all dess sorg och glädje, i sextio år. Hur gör man det?

Jag tackar vem det nu finns att tacka för många saker. För att han fått vara hela sommaren ute på landet omringad av mänskor som älskar honom och vi har haft roligt och barnen har lekt med honom. För att det gick snabbt och denna stålman inte långsamt behövde tyna bort i en sjukhussäng. För att han även i denna sista stund var omringad av nära och kära. För att jag fick känna honom, denna fina människa.

Han har nu gått vidare och vi är kvar och sorgen och saknaden är stor. Karl-Heinz, min bästa Mofa, lycka till på färden.