måndag 17 november 2014

Begravningen

Det händer alltid så mycket på veckoslutet som jag vill skriva om, att jag sällan hinner. Men nu är vardagen och det tillfälliga lugnet här och jag kan sätta mig vid datorn med en ångande kopp kaffe och en mikrovärmd smörögabulle och fundera över vad som riktigt har hänt.

På fredagen var det min morfars begravning. Vi funderade ganska mycket på om vi skulle ta med barnen eller inte. Skulle det vara jobbigt för Ian när alla var så ledsna? Skulle det vara tungt för oss att inte få koncentrera oss på själva tillställningen utan bara ränna efter barnen? Skulle Erika störa i kyrkan? Det här är vad vi kom fram till: Döden är en del av livet och det kan vara bra för barnen att få vara med också i svåra situationer när vi är där och stöder dem och förklarar vad som händer. Ian har så mycket frågor och jag har svårt att svara, men tycker ändå att det är viktigt att försöka. På samma sätt är också barnen en del av livet och skall få synas och vara med. Jag tycker inte att de behöver gömmas undan. Är det någon som blir irriterad behöver jag inte ta åt mig av det. Här har det naturligtvis ganska stor betydelse hur barnen beter sig. Stör barnen på riktigt, skriker och bråkar, är det ju skäl att gå någon annanstans en stund. Under själva gudstjänsten hade Ian ganska mycket frågor och han ställde dem med klar röst också fast han talade sakta, men det tycker jag är helt okej. Och Erika höll på kvittrade, som hon gör när hon är glad, och det tyckte jag också var okej. Någon annan kanske hade gjort på annat sätt men vi gjorde så här.

En annan sak som jag tycker är att begravningar inte bara behöver vara ledsamma. Det var sorgligt, det är helt klart. Tro inte att jag satt torrögd genom det hela. Men det är också bra att komma ihåg att glädjas över att man fått känna någon så underbar som min morfar. Kyrkan och kaffestunden efteråt var fylld av hans släktingar och vänner och det var jätteroligt att få höra lite historier och roliga minnen. Här var barnen en guldgruva när det kom till att lätta upp stämningen och få en att komma ihåg att livet går vidare och det finns mycket att glädjas över och Mofa lever vidare i oss som är kvar.

En sak till vill jag säga om fredagen. Min mormor är en stålkvinna. Hon var stark och vacker och hon klarade hela dagen med otrolig värdighet.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar