En skön dag

Det har varit en skön dag med lite lätt bakning genast efter morgonmålet, för kaffesällskapet som kom på förmiddagen. En skön stund med en vän, goda semlor och världens godaste och maffigaste chocolate chip cookies.

Degen till morgonbullarna lagas färdig kvällen innan. Den övernattar i kylskåpet och på morgonen är det bara att klicka ut deghögar på plåten. Efter 20 minuter i ugnen har man färskt bröd.

Det går åt en hel platta fazers blå när jag lagar cookies.

En ganska tyst eftermiddag, och till och med lite jobb gjort, avslutas med en avslappnande kväll och hela familjen i bastun. Vår bastu har alltför länge agerat förråd. Äntligen fick den sköta sin riktiga uppgift igen.

Det finns få saker i denna värld som är mysigare än två små varma bastubarn som tassar nakna omkring i huset.

Men de bilderna håller jag för mig själv. För mitt inre öga. För fast man inte alltid orkar ta fram kameran och ställa in ljuset så betyder det ju inte att ögonblicket går förlorat. Det finns nog där. Och hit skulle de nog i vilket fall som helst inte hamna. Jag sätter gärna upp bilder på barnen, men jag försöker göra det med respekt för dem och deras integritet.

Vad är julen gjord av?

Julen är gjord av pyssel och pynt tillsammans...

 

 kära släktingar...

pepparkakor (med skurna Omar-karkkin, fast det ser ut som ost)...

nån som smakar på risgrynsgröt för första gången...

nya vänskaper...
 

jultraditioner med goda vänner...

hemlagade godsaker i fina paket, i år blev det bl.a. rocky road choko och tranbärsskorpor...

snö...

 och förstås, julklappar!

Vem hjälper?

Jag har funderat ganska mycket på det här med att be om och få hjälp. Jag är själv ganska dålig på att be om hjälp. Med både små och stora saker, hjälp med barnen, hjälp med att få vardagen att gå ihop, hjälp med ekonomin, hjälp med att fundera ut det här eller det där. Jag har en massa mänskor som gärna ställer upp om man behöver något och också många som ber mig om hjälp eller stöd. Det låter ju ganska bra. Sanningen är att det faktiskt är jättebra och jag är otroligt tacksam. Jag tycker ändå alltid det är jobbigt att fråga.

Jag funderar ändå på vem man får be om hjälp. Är det bara familjen man skall fråga? Mammor, pappor, syskon? Jag tycker att vi som barn också var och vaktades hos vänner, inte bara släktingar. Vi hade vänfamiljer som var mera familj än vänner. Men får man nuförtiden be vänner om hjälp, eller är vänner bara till för underhållning och trevligt umgänge?

Den här veckan hade jag en blingovisning på ett familjecafé. Den skulle vara på dagen och jag kunde tänka mig att ta med Erika men inte båda barnen, det skulle bara vara för stökigt. Jag hade skrivit in visningen på torsdagen och hade i relativt god tid bett en vän om hjälp med Ian. Allt bra, Ian skulle få fara och leka medan jag jobbade. På söndag kväll slog det mig. Visningen var inte heller på torsdagen utan på måndag morgon. Vännen som Ian skulle till hade inte möjlighet att ställa upp på måndagen så nu var jag i blåsten. Klockan var nio på kvällen och jag skickade ett meddelande åt min granne och frågade om Ian kunde komma dit nästa dag. Svar: Inga problem, hit bara. Fantastiskt, jag har de bästa grannarna! Så här skall det väl vara? Varför måste jag då fundera så länge på om jag alls täcks fråga?

Vem frågar du om du behöver hjälp med något? Vad tycker du om en kompis ber dig ställa upp? Är det ok att be en kompis använda sin dyrbara tid på något du behöver?

Och en fråga till: Om du väljer att inte be om hjälp fastän du behöver den, är det för att du är rädd för att få ett "nej" till svar, eller för att du tycker att du borde klara dig själv?

Monster i dagarna tre

 Veckoslutet har varit monstrigt. Men det hör ju till. För varje år verkar Halloween vinna lite mer mark och allt fler firar det på något sätt, i större eller mindre skala. Hos oss har helgen fyllts av pumpakarvning, mockamonster, goda vänner och god mat, snömonster ur filmen Frozen (med popcorn naturligtvis), tupplurer och till och med min första soloblingo sen Erika föddes.

Den stora är Robis mästerverk, jag lagade den lilla till höger och den lilla till vänster är min gudson Viktors Darth Vader pumpa.

Kalas!

Det var en liten sur kille som blev förpassad tillbaka till sin säng när han steg upp klockan 6.45 på onsdag morgon. Men snabbt vände sig mungiporna uppåt när vi började sjunga "Hardenäranida" och plocka fram paket. Oj vad han har vänta på att få bli tre år! "Så här många år!" säger han stolt och visar upp tre fingrar.

Ivrigt packade han upp sina paket och pojken blev bara gladare och gladare.

Efter denna väldigt spännande morgon fick födelsedagsbarnet ta sitt nya fina parkeringshus, som han naturligtvis inte kunde skiljas från, och åka till Grandma&Grandpa för dagen medan jag lagade i ordning för kalas. På kvällen kom lite kompisar och grannar och fira treåringen.

Ian var själv med i butiken och valde dekoration till kakan. Martti-bilen fick efter kalaset hoppa in i kylskåpet i väntan på nästa kaka på nästa kalas. Imorgon blir det nämligen släktkalas så det roliga är inte slut ännu.

Men idag har vi mellandag och leker med de nya grejerna och tar det lugnt.

På kvällen blir det utfärd till kottby och barnmorskeinstitutet för att träffa en liten pys som kom till världen igår. Äntligen får jag anta den fina titeln moster.

Vad gör du nuförtiden? Varför hör du aldrig av dig?

Hur många vänner har du som du någon gång varit jättenära med och som det nu är flera år sedan du sett? Varför har det gått så? Kommer ni inte överens längre? Har det hänt något dramatiskt? Eller träffas ni med några års mellanrum och varje gång känns det som om man kan umgås som om man senast sågs för en vecka sedan?

Jag har många vänner som jag inte träffar nära på så ofta som jag skulle vilja. Mest är det mitt eget fel. Jag hinner helt enkelt inte. Och jag är dålig på att ringa upp folk. Och så är jag faktiskt lite rädd att de ska tänka: varför ringer du riktigt till mig, inte umgås vi ju längre?

Men den här gången var det jag som blev uppringd. En vän ringde för att säga grattis på födelsedagen och då passade jag genast på att bjuda hit henne på lunch. När jag nu en gång hade henne på tråden. Vem vet hur länge det hade tagit innan jag lyckats samla mig tillräckligt för att ta kontakt igen. Dessutom går hon omkring med en tickande mage så det gällde att passa på medan det var lätt att träffas.

Idag var hon här. Vi har inte setts på länge, jag kan inte ens komma ihåg när vi senast sågs. Hon har träffat Ian men då var han miniliten så det är åtminstone 2 år sedan. Men efter att hon varit här i ungefär 2 minuter kändes det inte alls som om det gått år sedan senaste träff. Det gör mig verkligt glad att vissa vänskaper inte går förlorade, de är bara på paus.

Slänger in ett lätt recept på ugnshönan jag lagade åt oss att äta. Den här hittade jag i Lantliv Mat & Vin, som förutom Hbl är den enda tidningen jag prenumererar på. Det är ett Jamie Oliver-recept, som jag följde nästan helt och hållet, vilket är väldigt ovanligt för mig. Bakelser stod gästen för, men de såg så goda ut att vid det skedet som jag tänkte på kameran fanns bara smulor kvar.

Höna i ugnen 5-6 portioner

6 kycklinglår
4 tomater
2 paprikor, olika färger
2 rödlökar
4 vitlöksklyftor
olivolja
balsamvinäger
färsk timjan
salt och peppar

Dra av skinnet från kycklinglåren. Skär grönsakerna i stora bitar. Lägg allting på en djup ugnsplåt. Häll över 2 matskedar olivolja och lika mycket balsamvinäger. Krydda med timjan och rejält med salt och peppar. Rör om lite men se till att hönan inte täcks av grönsakerna. Grädda i 180° i en timme eller tills hönan är gyllenbrun och genomstekt. Ös med saften från plåten med jämna mellanrum. Servera till exempel med couscous.