söndag 12 oktober 2014

Livet, i all dess vidunderlighet

Den här veckan har innehållit en födsel, två födelsedagskalas och tre sjukhusbesök. Det första sjukhusbesöket var för att hälsa på min underbara lilla alldeles nya systerson. Han var så liten och mysig där han låg och sov vid sin mammas bröst. En riktig liten skatt. Det andra sjukhusbesöket var för att hälsa på min morfar som låg på Jorv på övervakning efter en svår hjärtinfark i början av veckan.

Det tredje sjukhusbesöket var idag. Idag fick jag sitta tillsammans med min mormor, mamma och morbror och hålla min allrakäraste Mofa i handen och tala till honom och försöka förmedla allt det han betytt för mig och mina systrar i hela våra liv. Försöka föra över all den kärlek jag känner och all den saknad jag kommer att känna då han inte längre finns här. En tomhet som inget kommer att kunna fylla för ingen annan är han. Ingen annan har den där roliga busminen som bara han hade när han bråkade med min mormor fast hon inte ens märkte det. Eller kanske hon märkte det, men valde att låta honom busa. För det var alltid välment. Han gjorde aldrig något för att vara elak. Han var den snällaste och finaste Mofa jag någonsin hade kunnat önska mig. Och jag har fått känna honom i nästan 30 år och det är jag oändligt tacksam för.

Idag satt jag där och undrade varje gång han tog ett andetag om det nu skulle vara det sista. Tills det till slut var det. Sådär bara. Han var där. Och sen var han det inte längre. Svårast av allt var ändå att se min mormor ta adjö av sin livs kärlek. Mannen som hon delat sitt liv med, i all dess sorg och glädje, i sextio år. Hur gör man det?

Jag tackar vem det nu finns att tacka för många saker. För att han fått vara hela sommaren ute på landet omringad av mänskor som älskar honom och vi har haft roligt och barnen har lekt med honom. För att det gick snabbt och denna stålman inte långsamt behövde tyna bort i en sjukhussäng. För att han även i denna sista stund var omringad av nära och kära. För att jag fick känna honom, denna fina människa.

Han har nu gått vidare och vi är kvar och sorgen och saknaden är stor. Karl-Heinz, min bästa Mofa, lycka till på färden.


4 kommentarer:

  1. Din Mofa hade också de finaste barnbarn han kunde önska sig både från sin son och sin dotters sida! Alltid ställde ni upp på födelsedagar och andra firningar. Och jag är så glad att du, Linn-Sofie, kunde vara med och vara där också för dina systrar som båda också hade velat vara där men inte kunde fysiskt vara där men ändå i tankarna var med oss hela tiden! Och det berättade vi också åt Mofa som säkert hörde det.Och jag är så glad då jag minns Mofas fina 85 års dag på Vikingaborg då ni alla ställde upp med sång och musik och glädje som Mofa så mycket uppskattade.

    Vi saknar honom så mycket och vi är så glada att vi fått ha honom så länge allrakäraste och finaste min Pappa.

    SvaraRadera
  2. Mitt allra innerligaste deltagande i er sorg! Vilken omvälvande vecka ni har haft. Jag träffade bara er Mofa ett par gånger för länge sedan, men minns honom som en skojig människa. Varma kramar till er alla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Emmi tack att du delade med vad du minns. Jag kom genast att tänka på flera gånger när jag själv kommer ihåg mofa som skojig. De är fina minnen :)

      Radera