Stegen

Igår tog Erika sina första steg. Det har vi väntat på. Hon är under elva månader (1 dag under) så jag vet nog att det inte är skyndsamt. Men vi talar alltså om flickan som vände sig när hon var tre månader och fyra dagar. Drog sig upp i krypställning vid fem månader och kom iväg vid ett halvt år. Hon steg upp och stå före hon blev sju månader, började gå med stöd när hon blev åtta månader och stod utan stöd vid nio.

Vad har hon då gjort medan hon har funderat på det här med att börja gå på riktigt? Hon har tagit sig an klättringen. Trappor, korgar, pallar, allt hon lyckas dra sig upp på. Hon har lärt sig att man går ner för trappor med fötterna först. Hon har sin egen stil men den funkar. Och när man tänker efter är det ju väldigt förnuftigt att göra det åt det här hållet. Jag hoppas ju att hon, när hon börjar gå, kommer ihåg att hon skall backa i trapporna. Vi har nämligen ganska mycket trappor här hos oss. Trappor ner till tamburen (två steg) trappor ner till verandan (tre steg) och trappor upp till övre våningen (femton steg).

Hur gick då denna stora händelse till? Jag vet att ni brinner av nyfikenhet. Vi satt i soffan och tittade på film hela familjen, vilket förstås betyder att jag satt på golvet med två barn klättrandes på mig. Men en stund på slutet satt jag i soffan medan Erika stod vi fotpallen och så bara plötsligt släppte hon taget och gick tre steg till mig. Okej, hon släppte taget, lutade sig mot mig och för att inte falla följde fötterna helt enkelt med. Men det räknas. Det sägs ju att konsten att flyga är att falla och missa golvet. Det tycks funka för att lära sig att gå också. Hon gjorde det på nytt när jag satt henne tillbaka på exakt samma ställe igen, men när vi försökte få henne att göra samma sak åt ett annat håll så satt hon sig bara ner och kröp istället. Men steget är taget. Nu är den enda riktningen framåt. Hurra för inlärning!