Lillajul utan program

Huh, vad det ryms i ett oplanerat veckoslut. Hela familjen har varit hemma och vi har inte haft något fastslaget program. På lördagen besökte jag och Ian kusin Viktors dagis på julbazar. Där fick man rida på fasters häst, äta pepparkakor och köpa smaskiga bakverk. Metet missade vi och ni skulle ha sett Ians min när vi skulle gå till metet och det just hade tagit slut. Stora ögon och läppdarr. Men som tur är han liten och besvikelser går att kompensera. Det blev eget mete när vi kom hem. På kroken fastnade en muminask med två bitar fudge i, som vi just köpt på bazaren, en mellanmålssmoothie och en bok, som jag köpt på Ikea för länge sen men bara inte kommit på att ge åt honom ännu.

 

Annat som rymmats in i detta sköna veckoslut är matlagning i lugn och ro, lite brädspel och sen idag har programmet bestått av de olika skedena av att laga pepparkakshus. De tre delarna av pepparkaksdegen som stuvats undan i frysen kom väl till pass.

Och mitt i allting fick vi dessutom finaste Momi på besök. Hon hade träffat tomten och kom med julkalendrarna och de är något de! Få se om de fastnar på bild imorgon när första luckan skall öppnas.

Honungmarinerade rotsaker i ugnen, ugnslax och gurksås. Enkelt och supergott!

#tahdon

Jag sitter och hoppas på att tolerans och kärlek skall vinna över allt det andra.

Förstår inte diskussionen om hur barn skulle må dåligt om de fick adopteras in i familjer där föräldrarna är av samma kön. Varifrån kommer barn som adopteras? Från lyckliga heterofamiljer kanske? Kommer de inte oftast från omständigheter sämre än en familj där de är önskade och älskade? Vad har det då för betydelse om de som älskar dem är två män eller två kvinnor? Jag tycker inte det är mera komplicerat än så.

Husmor i farten

Vilken husmor jag har varit idag. Jag har rengjort vattenkokaren med citronsyra, tvättat mikrovågsugnen med färsk citron och nu snurrar en handdukstvätt i maskinen med ättika för att få bort illalukt ur tvättmaskinen. Imorgon skall jag ännu tvätta diskhon med lite matsoda.

Det är inte för intet jag kallas för vicemormor. En googlande sådan, förstås.

Vattenkokaren:
Koka upp vatten. Lägg i en matsked citronsyra och låt stå 10 minuter. Kolla om allt smuts lossat, om inte kan du göra det en gång till. Koka upp rent vatten och häll ur tre gånger.

Mikrovågsugnen:
Häll lite vatten i en skål. Lägg i några skivor citron. Värm i mikron tills vattnet kokar. Torka av mikron med en våt trasa.

Tvättaskinen har jag tidigare rengjort med citronsyra och det har gjort att tvätten nu doftar gott men själva maskinen luktar fortfarande illa så nu provar jag ättika. Jag kan senare meddela hur det blev, för tvätten snurrar ännu.

Diskhon:
Vår diskho är av porslin och den blir lite brun om man inte tvättar den regelbundet. Diskmedel eller allmänrengöringsmedel biter inte på det men det gör matsoda. Jag har alltid en burk färdigt med en blandning av matsoda och matolja. Så tar jag ungefär en matsked av blandningen och sätter i diskhon. Sen gnider jag in den med handen och låter det stå en stund innan jag sköljer bort den. Skinande vitt resultat.

Hurra för kemikaliefri städning!

Vem hjälper?

Jag har funderat ganska mycket på det här med att be om och få hjälp. Jag är själv ganska dålig på att be om hjälp. Med både små och stora saker, hjälp med barnen, hjälp med att få vardagen att gå ihop, hjälp med ekonomin, hjälp med att fundera ut det här eller det där. Jag har en massa mänskor som gärna ställer upp om man behöver något och också många som ber mig om hjälp eller stöd. Det låter ju ganska bra. Sanningen är att det faktiskt är jättebra och jag är otroligt tacksam. Jag tycker ändå alltid det är jobbigt att fråga.

Jag funderar ändå på vem man får be om hjälp. Är det bara familjen man skall fråga? Mammor, pappor, syskon? Jag tycker att vi som barn också var och vaktades hos vänner, inte bara släktingar. Vi hade vänfamiljer som var mera familj än vänner. Men får man nuförtiden be vänner om hjälp, eller är vänner bara till för underhållning och trevligt umgänge?

Den här veckan hade jag en blingovisning på ett familjecafé. Den skulle vara på dagen och jag kunde tänka mig att ta med Erika men inte båda barnen, det skulle bara vara för stökigt. Jag hade skrivit in visningen på torsdagen och hade i relativt god tid bett en vän om hjälp med Ian. Allt bra, Ian skulle få fara och leka medan jag jobbade. På söndag kväll slog det mig. Visningen var inte heller på torsdagen utan på måndag morgon. Vännen som Ian skulle till hade inte möjlighet att ställa upp på måndagen så nu var jag i blåsten. Klockan var nio på kvällen och jag skickade ett meddelande åt min granne och frågade om Ian kunde komma dit nästa dag. Svar: Inga problem, hit bara. Fantastiskt, jag har de bästa grannarna! Så här skall det väl vara? Varför måste jag då fundera så länge på om jag alls täcks fråga?

Vem frågar du om du behöver hjälp med något? Vad tycker du om en kompis ber dig ställa upp? Är det ok att be en kompis använda sin dyrbara tid på något du behöver?

Och en fråga till: Om du väljer att inte be om hjälp fastän du behöver den, är det för att du är rädd för att få ett "nej" till svar, eller för att du tycker att du borde klara dig själv?

Slut på frusna fingrar

Kommer det här att vara den första vintern i mitt liv då jag inte fryser om händerna? JA! Eller det återstår förstås att se, men förutsättningar finns.

Jag har haft i tankarna att köpa ett par läderhandskar åt Ian till vintern (jag blev tipsad av grannen att det är det allra bästa och hållbaraste). Det känns okej att köpa lite dyrare utrustning åt barnen, det är lätt att berättiga för sig själv. Men när det kommer till att köpa åt mig själv så slutar det alltid med att jag tänker: behöver jag nu faktiskt absolut det här? Och svaret är oftast nej. Men igår i Iso Omena stannade jag vid ett av stånden på mitten av köpcentret, en gubbe som sålde inhemska läder- och ullvaror. Plånböcker, hanskar, sockor, mössor och fårskinn och sånt. Och där fastnade jag.

Ok, jag skippade ändå den pälsfodrade versionen för 60€ men är hemskt nöjd med att jag gick därifrån med två par supersköna läderhandskar som jag faktiskt hoppas kommer att hålla mina och Ians händer varma genom den förhoppningsvis kalla och snörika vintern.

Nu väntar jag alltså bara på minusgraderna.

Välkommen kära julstämning!

Den här veckan har vi öppnat dörren för julstämningen. Vi har druckit glögg, bakat pepparkakor och lyssnat på julmusik. Det är så fint, jag älskar julen och allt som hör till!

En sats pepparkaksdeg väntade en natt i kylskåpet på att bli indelad i fyra bitar. En bit blev pepparkakor och tre bitar åkte in i frysen för senare bruk. 

Jag hittade också på detta lite annorlunda julreceptet:

Pannacotta med pepparkakssmak (6-10 portioner)

5 dl grädde
5 gelatinblad
2-3 msk mörk sirap
2 tsk pepparkakskryddor (kanel, ingefära, nejlika, ev. kardemumma)

30 g rumstempererat smör
60 g pepparkakor

Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten. Koka upp grädden i en kastrull. Tillsätt sirapen och kryddorna. Ta bort kastrullen från värmen, pressa ur gelatinbladen och lägg i gräddblandningen. Vispa tills gelatinbladen löst upp dig helt och hållet.

Lägg smöret och pepparkakorna i en matberedare och mixa till en jämn smulsmet. Skeda smeten in i portionsformar (espressokoppar, små kaffekoppar eller stora snapsglas). Häll över gräddblandningen. Låt stå i kylskåpet i minst 2 timmar före servering. Går bra att laga dagen innan.

Lätt att laga glutenfri genom att antingen lämna bort pepparkakssmeten helt och hållet eller genom att använda glutenfria pepparkakor.

Barnen har äntligen hittat en lek de kan leka tillsammans. Kuckuu! heter den. Jag har inte mycket tid att ta bild när det gäller och inställningarna är aldrig rätt när man behöver dem, men roligt har det båda, det ser man.

 Imorse när vi kom ner för trapporna såg det så fint ut utanför fönstret med all snö som täckte marken och julljusen som hittat till fönstret den här veckan att man blev riktigt inspirerad att lite lyxa till morgonmålet. Jag hittade en burk Danerolles semlor i butiken häromdagen. De senaste 15 åren har jag bara sett croissanter i den formen, men semlorna är det som vi hade hemma när jag var liten. Den burken hann inte stå i skåpet många dagar innan den fick komma fram och testas. Mmm... Nam vad gott. Hoppas det ännu finns av dem, de skulle gärna få finnas i skåpet varje veckoslut.

Så mysigt med färskt bröd och glada pyjamasbarn och det vackra vinterlandskapet. Man känner sig ju nästan harmonisk.

Påklädningsfantasten

Hurra för inlärning!

Idag gjorde vi ett stort framsteg med Ian. Han har inte just varit intresserad av att klä på sig själv fast jag nog har försökt motivera honom på alla möjliga sätt. Men för en vecka sedan överraskade han mig med att sätta på strumporna själv och idag ville han göra allt själv. Och vips, sådär bara så kan han det. Barn kan nog vara otroliga varelser. Fast han är nog ganska söt just nu när han tassar omkring i skjorta, huppare, kalsare och röda strumpor. Han orkade inte mera när vi kom till byxorna.