Hurra för 100!

På senaste tiden har jag sparat på bläcket och inte skrivit så ofta. Som arbetslös är det hårda tider. Skämt åsido, bloggivern kommer och går och jag är inte den som gör sånt jag inte vill om jag inte måste. Jag skriver hellre ibland, när jag känner mig inspirerad och som att jag vill dela med mig av något, än att jag fyller bloggen med inlägg som bara är just det, fyllning.

Också i denna sparsamma takt har jag i och med detta inlägg publicerat 100 gånger på denna blogg. Det tycker jag är värt ett Hurra!

Den här bloggen är mitt ställe att dela med mig av mig själv, min familj och min vardag åt er som är intresserade av att läsa. Det är ett forum som passar mig. Jag har inget emot att synas på fb och instagram (du hittar mig där som limppan), men syns där hellre som ett ögonblick. Här har jag chansen att tala ut. På mina egna villkor. Och du, min kära läsare, är min lyssnare.

Stöveljakt

Idag bar det av mot Hagalund med barnen. Det visar sig att Erikas gummistövlar på dagis har hål. Glad som jag var att detta upptäcktes nu när det har varit torrt så tänkte jag att jag skulle se till att leta reda på ett par vattentäta gummistövlar åt henne innan det blir vått och slaskigt. Men trots den kopiösa mängden barnskor och -stövlar vi har i varje litet förrådsutrymme fanns inga som både var passlig storlek och utan hål. Så för första gången var jag tvungen att KÖPA gummistövlar åt ett av mina barn. Så med ett presentkort till stockmann i plånboken åkte jag iväg med båda barnen på shoppingäventyr.

Jag fick presentkortet i födelsedagsgåva och har sett fram emot en chans att använda det. Jag tänkte att när vi nu en gång far till stocka så kan jag ju se om jag skulle råka hitta ett par nya byxor åt mig själv i samma veva. Vitsis junt. Säkert får man något sådant gjort med de här två aporna. Med nöd och näppe lyckades jag välja ut ett par gummistövlar åt Erika medan barnen sprang omkring och jagade varandra, gömde sig bland vinterhalarna och snurrade på klädställningarna. Sedan promenerade vi vidare till damavdelningen och jag märkte efter ungefär tre sekunder att vi måste bort därifrån så fort som möjligt. Erika lade sig på golvet och började kräla framåt och Ian sprang in och ut bland designerkläderna och ropade att jag skulle söka honom.

Fortfarande en junt tänkte jag att vi istället skulle kunna gå till Eurokangas och se efter om de hade reflextyg. Jag skulle vilja laga snygga reflextofsar som jag såg att Noora hade lagat. På vägen till tygbutiken gick vi förbi en cykellekpark och dit for ju aporna på momangen. Efter en stund försökte jag förklara att vi skulle vidare men efter några misslyckade försök att fånga krypen, gav jag upp och tänkte min första riktiga tanke idag: Fine, jag kommer tillbaka nån dag då barnen är på dagis och sköter allt det här på en timme. Och efter tjugo minuter till i cykelparken gick vi på lunch istället. Succé.

Ian väntade otåligt medan jag skrev det här och hade undertiden obemärkt börjat peta på min telefon. Han tittade på en video på moster med man som sjöng Happy Birthday åt honom och editerade min bild på stövlarna som jag tagit för det här inlägget, men lyckades också fånga några riktigt konstnärliga situationsbilder med telefonens kamera.

Festlig höst

Det har varit en festernas höst. Jag fyllde 30 år i september och hade för en gångs skull en ordentlig fest, med vänner och skumppa och gåvor och hela köret. Oj vad roligt det var. Platsen för festen var Aunt Jemimah's i Hagalund som jag varmt rekommenderar för er andra festfixare. Superroligt ställe och huippu personal (inklusive min småkusin).

Jag, färdig för fest!

Till efterrätt blev det det bästa jag vet: lösgodis! (Med ljuvliga askar och andra kärl för festen från Pop up kemut)

Två veckor senare var det dags för kära mammas 60-årsbash! Det var först en fest det! Så många kära vänner som man inte sett på länge och så många fina stunder. Jag och mina systrar hade en liten överraskning åt festföremålet. Vi hade bett gästerna hämta med sig en bild på något som väckte ett minne av mamma på något sätt. Sedan under kaffet så fick alla stiga upp och berätta om sina bilder och minnen för att hedra den vänskap de har med mamma. Sedan limmade jag in alla bilder i en bok och alla fick skriva en hälsning bredvid sin bild och så fick mamma boken i gåva.

Hela grejen funkade jättebra. Så många ställde sig upp och berättade de finaste historierna och det kändes verkligen som att vi öppnade dörrarna till ett lite djupare lager och stämningen var verkligt fin.

Bara en vecka senare kom följande festligheter. Då var det dags för Ian att fylla 4 år. Och bara en dag efter det var det dags för Alfons, min lilla systerson, att fylla 1. Så det blev torsdag: Ians kompiskalas, fredag: Alfons släktkalas och till slut söndag: Ians släktkalas. Huh! Vi fick nog lite ta till energireserverna förra veckoslutet. Men nu är det festat och vi klarade det och hade till och med roligt hela vägen, eller nästan hela vägen i alla fall.

En födelsedagskram av lillasyster

På väg på dagis med ny rock och ryggsäck. Och ett paket med pepparkakor att bjuda på.

I påsarna barnen fångade på svirvelspö fanns bland annat dessa härliga mustascher.

Popcorn var det bästa på Alfons kalas, tyckte Erika.

Det var mer än ett paket som innehöll legoklossar när 4-åringen firades. Nu är det roligt när det finns klossar till vilket bygge som helst.

Hålla masken

Ibland är det svårt att hålla god min när en liten 1 år och 7 månaders Erika blir arg på storebror när hon inte får peta på Ipaden medan han spelar och surt säger: Ian bråkar. Och efter en stund kommer ett mumlat men bestämt: Dumma prutt, Ipsu...

Vad måste man göra?

Varje gång jag funderar på att göra något jag inte direkt är tvungen att göra, märker jag hur jag börjar förklara och rättfärdiga mina planer. Om inte för någon annan så för mig själv. På onsdagar har jag Stick&virk-kväll på församlingen (skulle någon ha berättat det för mig för tio år sedan hade jag skrattat dem rakt upp i ansiktet, men come on, vi är fyra tjejer som sitter och snackar och stickar, om det inte är jag så vad är?) Vid något skede har vi diskuterat den här programpunkten här hemma under rubriken: Hur viktigt är det här? Ja, hur viktigt är det? Och vem bestämmer det? I det stora hela är det ju inte så viktigt. Jag måste inte gå dit. Eller vad?

Jag har många gånger kommit fram till att, om något är viktigt för mig, så är det viktigt. Det räcker att jag tycker det. Som tur är den här typen jag bor med en ganska bra typ, för han håller med. Så onsdagarna går jag på stick&virk. Inget problem.

Det blev heller inget problem idag när jag tänkte att jag skulle passa på att gå på blodgivning, när det nu råkade vara precis bredvid stickningen, just idag. Jag siktade på att starta en halv timme tidigare för att hinna dit på vägen. Här var det bara jag själv som började argumentera. Är det nu faktiskt nödvändigt? Varför skall jag gå, jag måste ju inte?

Varför får jag bara göra saker jag måste? Vilket tråkigt sätt att se på vardagen? Klart att man skall göra nyttiga, nödvändiga saker, men en balans är ännu viktigare än att få allt gjort, som man har på to-do-listan.

Roligt var att se att så många andra tagit chansen att ge blod lokalt. Skötaren som tog hand om mig berättade att det hade varit kö sen det öppnade och att det blev ännu mer mot stängningsdags. Många liter kyrkslättblod går vidare till dem som behöver det mer.

Idag fick således en väldigt lyckad kväll. Storkick av att donera blod och göra en god gärning och dessutom få en god smörgås till belöning. Skönt för själen att sitta och prata barnkalas, politik och antirasism med stickningstjejerna. Sen hem och lägga mysbarnen som snällt gick och lade sig efter en rolig kväll med momi medan mamma och pappa var på sina håll.

Hemma i soffan stoltserar jag med mitt bandage och den fina blodgruppsbroschen.

Lite om böcker och att läsa

Jag är så glad att jag hittat tillbaka till min läslust. Med dessa små typer som tar upp så mycket av min tid och energi blir det lätt så att jag på kvällen är så trött att jag bara surfar lite på telefonen eller spelar något spel innan jag somnar. Jag har helt enkelt inte orkat koncentrera mig på böcker så mycket de senaste åren. Visst har jag läst en bok då och då, inte är det så att jag inte läst en bok på fyra år.

Från och med att jag var typ 13 tills Ian föddes när jag var 26 så har jag haft böcker på hälft. När jag läste slut en bok tog det sällan mer än två dagar innan jag började på följande. Jag kunde lätt läsa 3 skönlitterära böcker i månaden. De senaste fyra åren har jag kanske läst 5 böcker i året.

Det andra som hänt är att jag blivit mycket mer selektiv med vad jag läser. När jag studerade i stan kunde jag gå in på Akademen och bara välja ut en bok som såg intressant ut eller som hade en spännande text på bakpärmen. Nu vill jag ha böcker som är aktuella på något sätt eller som handlar om någon historisk händelse eller person. Autobiografier är jätteintressanta, tänk att jag inte har förstått det tidigare. Böcker som någon rekommenderar är också roliga att läsa. Inte bara för att själva boken i allmänhet är bra, men det är roligt att fundera på hur den som rekommenderade boken upplevde det man själv läser och det ger en spännande insyn i andra människors inre liv att veta vad de tycker är bra läsning. Jag vill helt enkelt att det jag läser skall ge mig något annat än en trevlig lässtund. Att det skall utveckla mig på något sätt. Lära mig något.

Igår läste jag slut How to kill a Mockingbird av Harper Lee. En tankeväckande berättelse om en vit advokat som försvarar en oskyldig svart man, i en tid då en svart man inte har minsta lilla chans i rätten om motparten är vit. Berättandet sker ur Scouts, akvokatens 8-åriga dotters, synvinkel och handlingen lunkar sakta framåt genom hennes vardag med en glimt här och där av rörelsen som sker under ytan i varje skikt av befolkningen.

Shoot all the bluejays you want, if you can hit 'em, 

but remember it's a sin to kill a mockingbird.

-Harper Lee       

Hej Blogg, har du haft en trevlig sommar?

Det har varit en underbar sommar. Bloggen har varit på paus fastän jag många gånger har tänkt på saker jag velat skriva om. Nu är jag tillbaka. Jag sitter i ett tomt hus och skickar arbetsansökningar. Jag är lite gladare än jag var för tio minuter sedan, för jag fick just ett meddelande från dagiset att Erika är glad och nöjd. Före det var jag ganska ledsen och kunde inte sluta tänka på en gråtande och ledsen liten Erika. Fast hon såg helt glad ut när jag gick. Glad men lite förundrad. Det var första gången jag lämnade henne där.

Ian oroar jag mig inte för. Han hinner knappt säga hejdå när jag lämnar av honom och tycker jag är fräck som kommer och hämtar honom när han inte har lekt färdigt. Hoppas det fortsätter så.

Jobbsökningen går trögt. Jag har skickat ganska många ansökningar men bara hört tillbaka från någon enstaka plats att "den här gången blev du inte vald". Jag knegar på, det är inte på länge dags att vara orolig. Jag skulle bara vara så ivrig att börja med något nytt. Så om du vet något intressant ställe som skulle behöva just mig som klädförsäljare, eller varför inte helt vad som helst som du tycker jag kunde passa som, tipsa mig gärna!