Igår var det dags att ta sig till Ingå för att delta i ett evenemang där ungefär en tredjedel av borden innehades av olika hemförsäljare och resten var loppisbord. Så jag packade mina saker, ganska mycket nuförtiden med alla nya kläder, gamla modellplagg och nu dessutom alla Home-grejerna som tar plats på ett helt annat sätt. Men det verkligt spännande var att jag skulle åka iväg utan lilla Erika. Hon skulle bli hemma med sin far medan jag var borta och Ian skulle fara och leka till Grandma.
.JPG)
Erika är nu 7 månader gammal och det är redan ganska mycket. Jag svor under graviditeten att jag inte skulle bli lika fast med henne som jag var med Ian. Att jag inte skulle kunna fara nånstans ensam på ett halft år eller mer, jag kommer inte ihåg exakt hur länge det tog med Ian. Ganska länge. Men så gick det ju precis lika i alla fall. Om det sen beror på henne eller mig så vet jag inte. Båda antar jag. Kanske mest mig. Men på samma sätt som man ofta med barn måste vänta på att de skall bli färdiga för något nytt, så måste man ibland våga vänta på att man själv är färdig. Man kan inte alltid tvinga fram något bara för att man tycker att man borde. Eller ännu värre, för att någon annan tycker att man borde.
Jag vet att det finns många som kan, och hjärna vill, hjälpa. Många som tycker att det skulle vara bra för både mig och Erika att lära oss att vara på skilda håll. Jag håller helt med, men det är inte bra för någon att göra det innan båda parterna är färdiga för det. Och i det här fallet tog det antagligen mig lite längre att komma till den punkten än det tog för henne.
Men nu kändes det så. Nu kändes det som att jag gärna åkte ensam och att hon nog klarar sig utan mig. Och det gjorde hon ju. Där stod jag med mina Blingon och fick sms efter sms med bilder och videon på min urnöjda dotter. Och så kunde jag urnöjd stå där och iaktta alla som inte stannade vid mitt bord. Eller som stannade men höll plånböckerna i järngrepp. Lyfter hatten på föräldraföreningen som ordnar evenemanget, en riktigt bra idé. Problemet är bara att när folk går omkring och fyndar på loppis för 50 cent och 1 euro så känns 30 euro som ett väldigt högt pris för en kjol. Att det är ett helt nytt plagg och inte second hand spelar sen inte så stor roll.
Här är bilderna jag fick hemifrån. Videona var ännu roligare men dem håller jag för mig själv.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
Erika är nu 7 månader gammal och det är redan ganska mycket. Jag svor under graviditeten att jag inte skulle bli lika fast med henne som jag var med Ian. Att jag inte skulle kunna fara nånstans ensam på ett halft år eller mer, jag kommer inte ihåg exakt hur länge det tog med Ian. Ganska länge. Men så gick det ju precis lika i alla fall. Om det sen beror på henne eller mig så vet jag inte. Båda antar jag. Kanske mest mig. Men på samma sätt som man ofta med barn måste vänta på att de skall bli färdiga för något nytt, så måste man ibland våga vänta på att man själv är färdig. Man kan inte alltid tvinga fram något bara för att man tycker att man borde. Eller ännu värre, för att någon annan tycker att man borde.
Jag vet att det finns många som kan, och hjärna vill, hjälpa. Många som tycker att det skulle vara bra för både mig och Erika att lära oss att vara på skilda håll. Jag håller helt med, men det är inte bra för någon att göra det innan båda parterna är färdiga för det. Och i det här fallet tog det antagligen mig lite längre att komma till den punkten än det tog för henne.
Men nu kändes det så. Nu kändes det som att jag gärna åkte ensam och att hon nog klarar sig utan mig. Och det gjorde hon ju. Där stod jag med mina Blingon och fick sms efter sms med bilder och videon på min urnöjda dotter. Och så kunde jag urnöjd stå där och iaktta alla som inte stannade vid mitt bord. Eller som stannade men höll plånböckerna i järngrepp. Lyfter hatten på föräldraföreningen som ordnar evenemanget, en riktigt bra idé. Problemet är bara att när folk går omkring och fyndar på loppis för 50 cent och 1 euro så känns 30 euro som ett väldigt högt pris för en kjol. Att det är ett helt nytt plagg och inte second hand spelar sen inte så stor roll.
Här är bilderna jag fick hemifrån. Videona var ännu roligare men dem håller jag för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar