Begravningen

Det händer alltid så mycket på veckoslutet som jag vill skriva om, att jag sällan hinner. Men nu är vardagen och det tillfälliga lugnet här och jag kan sätta mig vid datorn med en ångande kopp kaffe och en mikrovärmd smörögabulle och fundera över vad som riktigt har hänt.

På fredagen var det min morfars begravning. Vi funderade ganska mycket på om vi skulle ta med barnen eller inte. Skulle det vara jobbigt för Ian när alla var så ledsna? Skulle det vara tungt för oss att inte få koncentrera oss på själva tillställningen utan bara ränna efter barnen? Skulle Erika störa i kyrkan? Det här är vad vi kom fram till: Döden är en del av livet och det kan vara bra för barnen att få vara med också i svåra situationer när vi är där och stöder dem och förklarar vad som händer. Ian har så mycket frågor och jag har svårt att svara, men tycker ändå att det är viktigt att försöka. På samma sätt är också barnen en del av livet och skall få synas och vara med. Jag tycker inte att de behöver gömmas undan. Är det någon som blir irriterad behöver jag inte ta åt mig av det. Här har det naturligtvis ganska stor betydelse hur barnen beter sig. Stör barnen på riktigt, skriker och bråkar, är det ju skäl att gå någon annanstans en stund. Under själva gudstjänsten hade Ian ganska mycket frågor och han ställde dem med klar röst också fast han talade sakta, men det tycker jag är helt okej. Och Erika höll på kvittrade, som hon gör när hon är glad, och det tyckte jag också var okej. Någon annan kanske hade gjort på annat sätt men vi gjorde så här.

En annan sak som jag tycker är att begravningar inte bara behöver vara ledsamma. Det var sorgligt, det är helt klart. Tro inte att jag satt torrögd genom det hela. Men det är också bra att komma ihåg att glädjas över att man fått känna någon så underbar som min morfar. Kyrkan och kaffestunden efteråt var fylld av hans släktingar och vänner och det var jätteroligt att få höra lite historier och roliga minnen. Här var barnen en guldgruva när det kom till att lätta upp stämningen och få en att komma ihåg att livet går vidare och det finns mycket att glädjas över och Mofa lever vidare i oss som är kvar.

En sak till vill jag säga om fredagen. Min mormor är en stålkvinna. Hon var stark och vacker och hon klarade hela dagen med otrolig värdighet.

Glädje och sorg i vardagen

Vi var första gången till Angry Birds-parken i Oitans i september och tyckte det var toppen. Sedan dess har vi varit där många gånger och det är alltid lika pop. Idag bar det av dit igen. En snabb tripp till IKEA på köttbullslunch och sen iväg till klätter och rutsch. Idag hade lillasyster, utrustad med vinterhalare och -stövlar för andra gången i sitt liv, dessutom riktigt roligt när hon fick krypa omkring och till och med rutscha lite. Spindelgungan var hennes ultimata favorit.

När vi satt oss i bilen efter en timme i parken sade Ian: Jag är ledsen att Ufa är borta. Han som var Momans kompis. Kommer han att komma tillbaka?

Helt utan att vi pratat om det så tänker han på Ufa och på Moman som är ensam. Jag upplever samma sak. Mitt i vardagssysslorna kommer sorgen i vågor och överraskar mig. Men tänk ändå hur snabbt livet återgår till normalt efter en så överväldigande händelse. Jag är glad att vågorna kommer, det känns bra att minnas och låta sorgen ta sin plats.

Jag fick i lugn och ro kontemplera detta och annat när resten av gänget vilade sig efter dagens strapatser.

Om att fira i allmänhet och farsdagen i synnerhet

Carina Bruun skriver i sin kolumn på svenska YLE att hon tycker att det är krystat att fira farsdag och att det är onödigt att köpa gåvor och uppvakta sin pappa på en viss dag. Det får hon ju för all del tycka men jag håller inte med.

Det fanns en tid då jag tyckte att det var jättevuxet att inte bry sig om födelsedagar och andra högtider. Jag tyckte mänskor som var hemskt nonchalanta och tyckte att de inte ville ha några födelsedagsgåvor eller julklappar var jättecoola. Jag ville också vara cool och nonchalant och lekte att jag inte heller brydde mig. Jag försökte också tycka att årsdagar inte spelade någon roll och att det var fånigt att fira att det gått tre år sedan jag och min man träffades.

Men vid något skede började jag tycka att det var helt urtråkigt att inte fira något. Varför skall man plocka bort allt sånt som man istället kan gå och se fram emot, sånt som gör livet lite roligare? Sen finns det ju olika sätt att fira saker. Att fira behöver ju inte handla om fina gåvor. Det kan handla om att vara tillsammans. Att komma ihåg och tänka på någon annan. Att finnas till för varandra.

Jag träffar inte min pappa särskilt ofta, kanske en gång i månaden eller varannan månad. Så när farsdagen kommer tycker jag det är jätteroligt att ses. Ibland är han inte hemma så då räcker det med ett telefonsamtal eller ett textmeddelande. Speciellt nu när jag har egna barn förstår jag att uppskatta allt det han gjort för mig och förstår hur roligt det var att ha honom som pappa när jag var liten.

Igår packade jag sen ihop mig och barnen och åkte iväg till Esbo med ett kort som Ian lagat och ett bröd som vi bakat tillsammans. Och den timmen vi satt hemma hos pappa och drack kaffe och åt en svamppaj, som han plockade fram ur frysen när vi ringde och sa att vi var på väg, kändes inte alls krystad. Tvärtom, den kändes hjärtlig och varm och jag är säker på att pappa var glad att vi kommit på besök, jag var det nämligen också. Hur det kan vara dåligt på något sätt kan jag inte förstå.

Min pappa och min dotter. Vad fina de är.

Hit och dit och hem igen

En fullspäckad vecka lider mot sitt slut. Den här veckan har vi varit hos Momi på bastukväll, haft syster och lilla systersonen på besök, varit ute på restaurang och äta och haft fotogafering på klubben. Och så har jag fått strecka över en punkt på städlistan. Så här i en mening ser det inte så mycket ut, men med 5 dåliga nätter bakom mig så har det nog känts att vi hela tiden haft något på gång. Men jag har lättare att hantera sömnbristen om jag har saker att göra. Speciellt om det handlar om roliga saker, förstås. Dessutom finns det inget värre när man är riktigt trött, än en uttråkad treåring!

Momi och Ian bakar farinkaka

En basturen pojke får smaka på sitt verk

Mitt gamla playmobilskepp hittar fram ur Momis gömmor

Lycka är att få ha en liten systerson i famnen

Ett stycke städat torrskåp. Hurra!

Pumpor i knutarna

Efter att vi gröpte ur pumporna på fredagen ställde jag bara in pumpaköttet i kylskåpet för att göra något av det senare. Igår fanns det äntligen en ledig stund att ta itu med det. Jag brukar laga färdig pumpapajsfyllning att frysa in. På det sättet är det bara att, när som helst, laga ett pajskal och ta fram en burk med fyllning så är pajen färdig för ugnen. Detta system har dock tre nackdelar:

• Det är ganska mycket arbete att laga fyllningen.
• Det är ganska mycket annat än pumpa i fyllningen så den färdiga produkten tar ganska mycket plats i frysen (plats jag inte har).
• Jag tycks vara den enda i min bekantskapskrets som tycker att pumpapaj är gott.

Men i år när jag sökte på pumparecept hittade jag ganska mycket gott som baserade sig på färdig pumpapúre. Aha! tänkte jag. Jag lagar bara púre och sätter i frysen så kan jag laga vad som helst av den sen. Jag snålar redan nu efter en pumpakaka som jag stötte på i min receptforskning. (Återkommer med recept när jag provat den.)

Här är alltså en idé ifall någon ännu har en pumpa i knutarna efter Halloween eller som jag, bara har innanmätet och tar plats i kylskåpet.

Lägg pumpaköttet på en plåt med bakplåtspapper. Värm ugnen till 175°. Sätt pumpan i ugnen för en timme. Sen är det bara att mixa med stavmixer och sätta upp i burkar eller fryspåsar.

Hittills har jag hittat recept på paj, kaka och soppa men jag är säker på att det finns mer. Dessutom var den riktigt god som sådan. Jag blev förvånad över hur stark smak den ugnsrostade púren hade. Jag har alltid tyckt att pumpa i sig inte just smakar något alls, men púren hade en mjuk, krämig nästan lite nötig smak. Med lite kryddor skulle den säkert vara god med en saftig biff. Och Erika skulle säkert kunna äta av den så där bara. Nu blev jag riktigt ivrig på att börja prova på nya pumpasmaker!

Råddigt

Jag är inte den mest organiserade person jag känner. Jag behöver inte ha det fläckfritt och totalordnat i huset för att trivas. Men jag tycker inte om när det är så här råddigt. För många ställen i mitt hus ser nu ut så här.

Jag har de senaste åren blivit ganska bra på att hålla huset i ett sånt skick att det är lätt att plocka lite så att det blir städigt. Så att det är i ganska organiserat rent skick. Men nu, efter 4-5 månader dåligt sovna nätter börjar alla knutar vara fulla av kama. Det faller saker hela tiden när man söker efter något. Inte för att det är så stor idé att söka för man hittar det ändå inte. Och när man städar så gömmer man egentligen bara undan det någon annanstans för man har inte tid och ork att faktiskt ta itu med allt rådd.

Men om jag bröt ner det lite. Om jag inte behöver ta itu med allt. Kanske jag kunde ta lite i taget och kanske det någon gång kunde bli lite trevligare att se sig omkring i sitt hus.

Om jag skulle kunna göra en sak i dagen så skulle det ta bara en vecka att göra ganska mycket. Eller ens varannan dag så skulle det hela tiden vara på väg uppåt. Få se.

Har du någon bra strategi för att hålla huset i skick? Jag tar gärna emot bra tips.

Monster i dagarna tre

 Veckoslutet har varit monstrigt. Men det hör ju till. För varje år verkar Halloween vinna lite mer mark och allt fler firar det på något sätt, i större eller mindre skala. Hos oss har helgen fyllts av pumpakarvning, mockamonster, goda vänner och god mat, snömonster ur filmen Frozen (med popcorn naturligtvis), tupplurer och till och med min första soloblingo sen Erika föddes.

Den stora är Robis mästerverk, jag lagade den lilla till höger och den lilla till vänster är min gudson Viktors Darth Vader pumpa.